Gällivare, -12 grader

Trappan ner till skyddsrummet luktade fukt och järn. Lysrören gjorde två klick var sjunde sekund innan de drog igång ordentligt, och Maya Lindqvist hann räkna sex sådana cykler från ytterdörren ner till första pansardörren. Termometern på väggen visade 0 grader inomhus, -12 ute. Hon tog av sig ena vanten med tänderna och drog ner dragkedjan på den marinblå jackan en bit, för att kunna nå instrumentväskan utan att fastna i fodret.

– Vi börjar med ventilationen, sa hon.

Birger Steen nickade. Han var i femtioårsåldern, gänglig, med en mössa som han inte tog av sig under tak. Han bar en mapp under armen och bytte sida med den ofta.

Maya hade läst rapporten på flyget upp. SVT hade gjort jobbet i förra veckan: skyddsrum runt om i landet hade dolda fel, ventiler som inte slöt, filter som var äldre än hon själv. Anekdotiskt, slarvigt, oroväckande nog för att MCF skulle skicka ut folk på riktigt. Hon hade fått tre städer på sin lista. Gällivare först, för att det var längst.

Hon kopplade in gasdetektorn vid första intaget. Den skulle visa noll. Den visade 2,7.

– Det där, sa hon, och tystnade.

Birger lutade sig fram, klev tillbaka. Han hade hört siffran utan att titta på displayen.

– Är det dåligt, frågade han.

– Det är inte bra.

I förrummet stod en gammal radio som någon glömt på. Eko-redaktionen mitt i ett inslag, rösten knäppte fram mellan väggarna i stenen: "– den finska regeringen håller fast vid att lagändringen inte innebär någon kärnvapentransitering, men säkerhetspolitiska bedömare säger till Sveriges Radio att det –". Maya sträckte sig och vred ner. Hon ville höra ventilationen, inte rikspolitiken.

Hon fyllde i första raden i protokollet med blyertspennan. Plastpennor frös fast i munnen i den här kylan, det hade hon lärt sig i Boden 2018. Hon noterade detektorvärdet, klockslaget och tryckte på fjärrutlösningen för referensblåsningen. Ventilationen skulle starta. Den startade inte.

– Birger, sa hon. När gick det här systemet i drift senast?

– December. Servicepersonal från Luleå.

– Namn?

Han bläddrade i mappen, bytte arm, bläddrade igen.

– Jag har det inte här.

Hon såg på honom utan att säga någonting och gick vidare till sektor två. Korridoren svängde åt höger. Ljuset var sämre där, en lampa hade slocknat och inte ersatts. Hon tände pannlampan. Stenen hade en ådra av rost där ett rör förts genom golvet, och färgen runt rörgenomföringen var ny – inte från förra året, utan från förra månaden.

Hon böjde sig ner och förde detektorn intill spalten. Värdet steg. 3,2. 3,5. Hon backade en halvmeter. Värdet stannade på 2,8. Det betydde att läckan var i golvet.

I sektor två skulle inte finnas några rör i golvet. Ritningarna hade hon i fickan. Hon vek upp dem mot den kalla väggen och höll pannlampan över A4-sidan. Rörstammen hon stod över fanns inte med.

– Birger, sa hon utan att vända sig. Den här installationen finns inte på ritningen.

– Nej.

– Vet du vem som har gjort den?

Birger drog i mössans kant med tummen och pekfingret, släppte taget igen. Han svarade inte direkt. När han gjorde det lät det som någon som först kontrollerat vad han fick säga.

– Den fanns när jag började, sa han. Och jag började 2022.

Telefonen i hennes innerficka surrade. Hon tog upp den. Lotta Ek, chefen, ringde från Karlstad där hon var på konferens. Maya gick några steg åt sidan och tog samtalet med ena handen i fickan.

– Hur ligger ni till, frågade Lotta.

– Sektor ett klar. Jag är inne i sektor två. Det är värre än rapporten.

Det blev tyst en kort stund. Inte den tystnad som uppstår när någon tänker. Den andra sorten, när någon har bestämt sig för att inte säga det första som föll henne in.

– Maya, hörde hon till slut. Skriv klart sektor ett och två. Vänta med tre och fyra till imorgon. Jag mejlar instruktioner.

– Det är en arbetsdag kvar. Jag hinner.

– Vänta med tre och fyra.

Maya tog luren från örat och såg på den i 2 sekunder innan hon förde den tillbaka.

– Är det något jag borde veta, frågade hon.

– Det kommer en uppdatering om prioriteringsordning. Stockholm vill att vi flyttar några inspektioner. Jag återkommer.

Maya la på utan att svara på det. Hon stod kvar i korridoren och såg sin egen andedräkt i pannlampans kon. En chef avbryter inte en inspektion mitt i utan att förklara varför.

Hon gick tillbaka till Birger. Han stod där hon lämnat honom, mappen pressad mot magen.

– Vi gör sektor två klar, sa hon.

Hon drog upp en av plåtarna i ventilationsstammen med skruvdragare. Filtren satt fel åt fel håll – det luftflöde de skulle rena gick förbi, det luftflöde de inte skulle rena tvingades igenom. Någon hade vänt dem. Inte slarvigt utan symmetriskt, alla fyra åt samma håll.

Hon satte sig på huk och fotograferade dem från fyra vinklar.

– Birger, sa hon utan att se upp. Vem gjorde service i december?

– Jag sa att jag inte minns.

– Du sa att du inte hade det med dig. Det är inte samma sak.

Han svarade inte. Hon vände blicken mot honom. Han stod stilla på det sätt som vissa människor blir stilla när de bestämt sig för att inte röra sig.

– Det var en ny grupp, sa han till slut. De var här i 3 dagar. De pratade inte svenska sinsemellan. De pratade engelska med oss.

– Firmanamn?

– Det stod inte. De hade legitimation. Lotta Ek på MCF skickade ett mejl och sa att de fick gå ner.

Maya skrev ingenting i protokollet om det. Hon noterade tiden, packade ner detektorn och kameran, lät anteckningsboken ligga öppen i fickan så att de få ord hon hunnit skriva inte skulle frysa fast.

På väg upp passerade hon förrummet igen. Radion stod kvar på lägsta volym. En annan röst nu, en kortrapport om att svenska handelsfartyg fortfarande satt fast i Hormuzsundet och om vad det skulle betyda för bränslepriserna. Hon hörde det utan att höra det.

I bilen, med motorn igång och defrostern på max, tänkte hon på tystnaden i samtalet. Sju sekunder efter att hon sagt att det var värre än rapporten. En chef som reprioriterar tystnar inte sju sekunder. En chef som vet något hon inte vill säga på en öppen linje gör det.