Frostdimma

Frostdimman låg tät vid kanalkanten när Maya kom från stationen. Härnösand fanns inte riktigt. Det fanns ett nedanför och ett ovanför. En gata som försvann i grått efter 20 meter. Termometern som blinkade på en fasad visade -1 grad. Det var ingen vind att tala om, men ändå bet kylan tag i fingrarna innan hon hann dra på sig vantarna.

Det räckte att hon hade datum och uppdragsnummer för att komma in. Marija Kramar mötte henne vid receptionen. Vit rock över stickad tröja, blicken på besöksbrickan i Mayas hand.

– Marija Kramar.

– Maya Lindqvist, MCF.

Inget mer. De gick förbi ett väntrum där tre personer satt med näsan i mobilen, och in i ett mindre kontor med två datorer och en kaffeautomat som ingen hade slagit på. På bordet låg en utskrift av loggen, vikt och uträtad igen.

– 593 avvikelser sedan oktober, sa Marija. Inrapporterade. De vi hann skriva.

– Och de ni inte hann?

Marija ryckte lite på axlarna. Det var ett svar.

Maya bläddrade. Avvikelserna var inte slumpmässiga. Cosmic hade en vana, sa Marija. Systemet glömde recept som var skrivna på vissa veckodagar. Det la upp gamla journalanteckningar som om de var nya. Vid två tillfällen hade det hämtat fram en avliden patients medicinlista och placerat den i vänteläge för en levande. Listan hade varit korrekt. Bara fel namn.

– Det är inte ofärdigt, sa Marija. Det är vilset.

Hon skruvade av en termos och hällde upp en mugg. Det var inte kaffe utan något halvgrönt som luktade citron och oroande nyttighet.

– Vem sköter servicen, frågade Maya.

– Konsulter. Bytte från en firma till en annan i januari. Inte samma personer men samma sätt. De sitter aldrig i huset. De loggar in från någon annanstans.

– Stockholm?

– Vet inte. IT-Micke vet kanske.

Mikael fanns i ett rum längre in. En man i 30-åldern, slätrakad i nacken, tre skärmar varav en visade en svart konsol med långa rader av tidsstämplar.

– Ni har en uppdragsbeställning, sa han. Då säger jag som det är.

– Säg som det är.

Han pekade på skärmen. Tidsstämplarna var i UTC-format. Han hade lärt sig att räkna om utan att tänka. Inloggningarna kom i serier. Alltid på natten med 3 minuters mellanrum. IP-adresserna hade han slutat slå upp, för svaret var ändå alltid detsamma.

– Datacenterleverantör, sa han. Deras leverantör. Deras leverantör. Och då ger man upp.

– Vart leder kedjan?

– Två steg utanför Sverige. Sen försvinner det. Det är inte ovanligt, det är så molnet fungerar.

Han tystnade och såg på henne på det sätt en tekniker gör när han väger om sista biten är värd att säga.

– Bara att det är samma kedja som dök upp vid utbyggnaden av datacentret i Skellefteå.

Maya satte ner muggen lite för försiktigt.

Edgeconnex hade hon fört in på listan veckan innan. Datacentret i Skellefteå, oklar ägarstruktur, amerikanskt kapital. Noterat vid sidan av Astrons last som ett obehagligt sammanträffande snarare än ett spår. Nu hade Mikael dragit en röd tråd mellan punkterna utan att veta om det. En vårdcentral i Härnösand och en serverhall i Skellefteå läste samma adresser i samma molnstruktur. Vad det än var som hände i Cosmic, hände det inte bara här.

Hon vände sida i blocket utan att skriva mer. Det fanns en sorts upptäckt som mådde bäst av att inte skrivas på papper i ett rum som inte var hennes.

– Loggar ni alla inloggningar? frågade hon.

– Ja.

– Får vi exportera?

Mikael såg på Marija och Marija såg ut genom fönstret.

– Förra veckan ville en på regionen ta över loggarna, sa Mikael. Centralisering.

– Och?

– Ja.

En kort vibration mot bordet. Mayas tjänstetelefon, en notis från ett program hon hade installerat i tysthet två kvällar tidigare. Henrik hade visat henne hur. En envägskanal, krypterad, för det fall han skulle vilja höra av sig igen.

Hon vände telefonen mot sig och läste i tystnad. Mikael fortsatte prata om backup-rutiner. Marija sköljde sin mugg vid vasken.

Meddelandet var kort.

Cosmic-loggarna går samma väg som myndighetsfilerna jag varnade för. Samma kedja och destination. Du är inte i Härnösand av en slump, jag la upp ärendet för dig innan jag försvann. Lämna inte loggarna kvar i regionens hand. Bli inte kvar i bilen. /H

Maya läste meningen två gånger. Hon stoppade telefonen i innerfickan och tog en klunk av det halvgröna som inte längre var varmt.

Hon visualiserade hela vägen hem i huvudet innan hon bestämde sig för att gå. Receptionen, parkeringen, stationen, tåget söderut.

Henrik hade lagt ärendet hos henne. Det innebar att någon hade läst det i samma stund som det landade och att Henrik fortfarande fanns någonstans och hade vetat hur länge.

– Marija, sa hon. Får jag fråga en sak utan att det går in i något protokoll?

– Beror på.

– Har någon ringt och frågat om mitt besök innan jag kom?

Marija stannade vid vasken. Hon torkade händerna med en bit hushållspapper, långsamt, tills allt papper var slut.

– Inte ringt, sa hon. Men personen som bokade tiden var inte vår.

Mikaels skärm pep till. En ny inloggning hade kommit in från IP-adressen han hade slutat slå upp. Nästa skulle komma inom 3 minuter.

På väg tillbaka mot hyrbilen ändrade frostdimman ljudbilden. Stegen lät kortare än de borde låta. Hon såg sig inte om. Det fanns inget syfte med att se sig om i en dimma där sikten upphörde efter 20 meter.

När hon kom fram till bilen stod den olåst.

Hon hade låst den.