H. Sjögren

Kaféet vid Odenplan hade två ingångar och tre fönster mot torget, vilket var en av anledningarna till att hon valt det. Den andra var att hon kunde se MCF:s sidoentré från sitt bord om hon vred huvudet en kvarts omgång. Klockan var halv tre. Solen stod lågt och klart över taket på Gustaf Vasa kyrka, ljuset så skarpt att det skar i ögonen när hon böjde sig efter koppen. 6 grader, sydvästvind som hade lagt sig till 17 km/h på morgonen och inte gjort sig av med kylan.

Hon hade kommit en kvart för tidigt och räknat avstånd från bordet till bakutgången. Det var det enda hon hann med innan han kom in. Skinnet på handflatan kändes torrt mot blyertspennan, hon lade den åt sidan och drog jackan tätare om axlarna.

H. Sjögren kom in genom huvudingången med en sliten dokumentportfölj av brunt läder. Sextio år, ungefär. Mörk yllerock, ingen mössa trots vinden. Han letade inte med blicken – han visste var hon satt. Det var den första saken hon antecknade i marginalen.

Han hängde rocken över stolens ryggstöd och satte sig.

– Jag väntade hellre på det här samtalet i förra veckan, sa han.

Maya tog upp blyertspennan och daterade sidan. Den var ny.

– Då har ni haft tid att förbereda er.

– Jag har haft tid. Inte vi.

Han beställde kaffe utan socker. Servitören gick.

– Ni vet att vi tog bilder, sa hon.

– Jag vet att Westholm tog bilder. Det är en skillnad.

Det stämde inte riktigt – Gunnar hade hållit upp den gamla Nokian åt henne medan hon vände dokument med handsken – men korrigeringen gjorde han för sin egen skull, för att hon skulle förstå att han hade läst kameraloggen. Hon antecknade kameralogg med cirkel runt.

– Aurelius advisory channel, sa hon. Det stod på leveranskvittensen.

– Aurelius advisory channel är ingen kanal i strikt mening. Beteckningen är en formulering jurister i Wilmington har valt för att en signatur i Solna ska kunna läggas i samma mapp som ett kontrakt i Virginia. Pappersarbete, ingenting annat.

Servitören kom tillbaka med kaffekannan och frågade om påfyllning. Han stannade några sekunder för länge, torkade av bordsskivan med en disktrasa, bytte sockerskålen mot en ny. Sjögren tystnade inte demonstrativt. Han väntade bara, händerna lagda över portföljen, blicken någonstans i ljuset från torget. Maya skakade på huvudet och nickade tack. När servitören hade gått fortsatte Sjögren utan att behöva återupptas, och hon noterade i marginalen att han hade väntat ut honom utan otålighet. Det var en upplysning i sig. Han hade inte kommit hit för att berätta något som hade bråttom.

– Och vad innehåller mappen?

– Vad ni redan har bilder av. Sanitisation, januari till februari. Operational seizure, mars till april. Commercial integration, från maj och framåt. Det är inte mer komplicerat än så.

Hon lät honom tala. Det var en av de få sakerna förhörsläraren i Boden hade hunnit lära henne innan hon fick andra arbetsuppgifter: när någon har förberett sig länge, ger man dem första halvtimmen utan att avbryta. Det var billigare än att bryta ner försvar man inte visste fanns.

– Trump sa i morse att han ger Iran två dygn på sig att öppna sundet, fortsatte Sjögren. Annars förstör han kraftanläggningarna. Ni hörde det på radio.

Hon nickade.

– Det betyder att fas 2 inte är på väg att stänga. Den var aldrig menad att stanna vid uppköpen. Operationen har bara gått in i sin nästa form.

– Och ni har vetat det hela tiden.

Han satte ner koppen.

– Jag har inte vetat det hela tiden. Jag har vetat det sedan oktober.

Hon räknade bakåt. Oktober var fem månader.

Nyhetstickaren på skärmen ovanför baren bytte bild. Robert Mueller död, 81 år. Trumps citat löpte under: I'm glad he's dead. Sjögren följde hennes blick.

– Mueller, sa han. Han ledde Rysslandsutredningen. När den var klar lät man honom åldras. När åldern tog honom firade presidenten det offentligt. Det är ett mönster, fröken Lindqvist. Vilka utredare som hinner avsluta sina jobb och vilka som inte gör det är ingen slumpfråga.

– Är det ett hot?

– Det är en observation. Hot är något annat. De kommer i kuvert.

Telefonen vibrerade mot bordet. Skärmen lyste upp, en notisrad från en nyhetsapp som hon hann se konturen av men inte läsa. Hon vände telefonen med fingertopparna ner mot träet och lät den ligga. Sjögren registrerade gesten utan att kommentera den. Möjligen flyttade sig hans blick en grad mot fönstret och tillbaka. Hon antecknade inget om det.

Hon vände blocket till en ny sida.

– Henrik, sa hon.

– Henrik gjorde fel. Han trodde att den krypterade kanalen var säker. Han trodde att jag inte läste säkerhetsavdelningens egna verktyg. Han skickade Cosmic-ärendet till er via en kanal som jag själv har designat. Jag visste vad ni hade innan ni hade det.

– Var är han?

– På en plats där han kan läsa tidningar och dricka kaffe. Inte mer, inte mindre.

Hon mätte vad svaret kostade honom. Inget. Han hade tagit ut priset i förväg.

– Och Orbán-historien i morse, sa hon. Ryssarna planerade ett fejkat mordförsök på honom.

– Ja.

– Varför säger ni ja som om det bekräftar något?

– Därför att amerikanska och ryska operationer speglar varandra. Inte alltid med samma mål, men med samma grammatik. När Moskva fabricerar ett mordförsök för att pressa en allierad i en viss riktning vet ni vilken sorts verktygslåda Washington också har. Vi befinner oss ungefär i mitten.

Vinden stötte mot fönstret. På torget såg hon en kvinna hålla fast en hatt med båda händerna.

– Varför berättar ni det här för mig?

– Därför att operationen är över. Fas 1 och 2 är genomförda. Fas 3 är juridisk, inte operativ. Det finns ingen anledning kvar att hålla på er och Westholm med tysta metoder.

– Vilket betyder?

Han lutade sig något framåt.

– Att ni och Henrik från och med igår är riktiga problem. Inte hypotetiska. Det är skillnaden ni ska förstå innan ni går härifrån.

Hon noterade att han sa från och med igår utan att precisera vad som hänt under måndagen. Hon antecknade datumet med dubbel cirkel.

– En sista sak, sa hon. Ni säger att operationen är över. Att fas 3 är juridisk. Då skulle dokumenten i arkivet inte spela någon roll längre.

– De spelar ingen roll längre. Det är inte därför ni är hotade.

– Varför är vi det?

Han drack ur koppen och ställde den i fatet. Försiktigt, som om han var rädd att den skulle gå sönder.

– Därför att ni har trott er vara de enda som visste, fröken Lindqvist. Att ni och Westholm hittade något i ett arkiv som ingen annan hade hittat. Den missuppfattningen måste ni lämna kvar här i lokalen. Säkerhetsapparaten har vetat sedan i höstas. De har låtit det fortgå hela vägen. Det enda öppna spörsmålet i Solna just nu är varför ni två gick in i ett arkiv ni inte borde ha funnit, och vem på vår sida som hjälpte er hitta dit.

Han reste sig. Tog rocken från ryggstödet.

– Ni borde inte vara här när jag går.

Vinden tog tag i dörren när han gick ut.

Hon satt kvar och räknade pulsen mot pennan. Den slog jämnt, och det var inte hon själv som var rädd, utan något annat som höll på att förstå sig självt.