Sloveniens varning

Vinden gick i band genom Strömgatan, varm den ena minuten och våt den andra. Maya stod och väntade på rött ljus vid Tegelbacken med ryggsäcken hängande löst på ena axeln. Solen kom och gick mellan molnflaken. Sagerska huset låg orörligt på andra sidan vattnet, och hon hörde sig själv tänka att 7 grader är fel temperatur för att fatta så här stora beslut. Det var alldeles för nära plus.

Telefonen vibrerade i fickan. Hon tittade utan att stanna.

Nyhetsappen visade en notis från Sveriges Radio. Iran förnekar – Trump upprepar att samtal pågår. Hon klickade vidare. Två meningar in såg hon mönstret. Inte vad presidenten sa, utan att han fortsatte säga det. Det var inte ett uttalande som krävde svar utan en klocka som tickade högt för att övertyga någon om att den fungerade.

Hon räknade i huvudet. Ultimatumet hade gått ut för 28 timmar sedan. Förhandlingar som inte fanns omtalades nu i tredje omgången. Det handlade inte om diplomati. Det var rytmen i en operation som behövde ytterligare ett dygn.

Ljuset slog om. Hon korsade gatan.

Vid Rosenbads entré pratade två säkerhetsvakter om någonting som inte angick henne. Hon visade sin MCF-bricka utan att låta dem hinna fundera, sa namnet hon hade fått av en gammal kollega och fick ett besöksmärke i utbyte mot en signatur. Hissen luktade ozon. Hon kände hur den steg ryckigt mellan våningarna.

Elin Bergh tog emot henne i ett konferensrum med fönster mot kanalen. Femtioårsåldern, lugnt klippt grå pagefrisyr, ett par läsglasögon i halsbandet. Hon hade en kaffekopp framför sig och sköt en tom mot Maya utan att fråga.

– Du har 20 minuter, sa hon. Jag är på telefonkonferens med Bryssel kvart över.

Maya satte ryggsäcken på golvet. Hon hade förberett sig för att det skulle gå snabbt. Hon räknade upp i den ordning hon hade övat på spårvagnen ner: tankfartyget i Trelleborg, Skellefteås datacenter, energikrisens datum, Aurelius Holdings II, ultimatumet, och Sloveniens bränsleransonering som hade kommit på BBC samma morgon.

Bergh hörde henne till slut utan att skriva. När Maya nämnde Slovenien stannade pennan en gång på papperet utan att markera något.

– Första EU-landet, sa Bergh.

– Första, sa Maya. Inte sista. Tidtabellen ligger där. Japan släpper sin strategiska oljereserv på torsdag, alltså den 26. Det är inte ett svar på en kris utan förberedelse inför att en kris ska bryta ut.

Bergh tog av sig glasögonen och vek upp dem mot bordet.

– Och du tror att kraftanläggningarna går först.

– Jag tror inte. Jag har räknat baklänges från Japans datum. 48 timmar mellan reservfrigörelse och vad som motiverar den. Lägg ihop det med Trumps ultimatum. Det stämmer på timmen.

Bergh satt tyst. Det fanns en sorts tystnad som handlade om att rummet var avlyssnat. Hon hade hört den förr. Bergh tittade kort upp mot taket, mot ett ventilationsgaller, sedan ner igen, och Maya förstod att det inte var rummet hon misstänkte utan kvarteret.

– Vad behöver du av mig, sa Bergh till slut.

– Ett namn. En person i Washington som du kan ringa idag och som plockar upp luren. Inte en handläggare. Någon som har Vita huset på snabbnummer.

Bergh log inte. Hon vände bara på pennan en gång.

– Det finns två personer, sa hon. Den ena ringer jag inte längre.

– Och den andra.

– Den andra plockar upp.

Maya andades en gång. Hon hade tänkt att det här var det svåraste samtalet, att hon skulle få nej, att hon skulle behöva pruta ner till något ambassadråd som dröjde två dygn med att vidarebefordra. Hon hade fel.

– När kan du ringa, sa hon.

– Jag kan ringa idag. Frågan är vad jag säger när hon frågar varifrån jag har det.

Maya förstod meningen innan Bergh hade avslutat den. Hon plockade upp en kuvertkopia ur ryggsäcken och lade den mellan dem på bordet. Daterade fotografier från arkivet. Skrivelser med USCENTCOM-stämpel. Ett kontonummer i Aurelius koncernredovisning som inte hade någon redovisad motsvarighet.

Bergh läste utan att röra papperet.

– Det här går inte fram med min underskrift, sa hon. Det går fram med din.

– Då gör jag det med min.

– Du förstår vad du säger.

– Jag förstår.

Bergh skakade på huvudet, långsamt. Inte i avslag.

– Det är värre än så, sa hon. Hon kommer att vilja verifiera. Hon kommer att ringa MCF:s säkerhetsavdelning för att kontrollera att du faktiskt är inspektör i tjänst. Hon kommer inte att tro mig om jag säger något annat. Och så fort hon ringer dit vet H. Sjögren och Holmberg att du står på andra sidan Atlanten och säger ditt namn högt.

Maya hörde sin egen puls en sekund. Den slog jämnt. Det var den nya vanan, sedan Trelleborg.

– Hur lång tid har jag, sa hon.

– Från det att jag lyfter luren till det att Sjögren får samtalet? 10 minuter. 15 om hon har lunch.

– Och innan det går fram till den som plockar upp i Washington?

– Det går fram. Men det löser inget av sig själv. De vill höra dig själv. Direkt.

– Här.

– Inte här. Hon vill ha dig på plats. I rummet. Före midnatt deras tid.

Maya räknade snabbt. Eftermiddagen var redan halvägs förbi. 6 timmars tidsskillnad. SAS hade ett plan från Arlanda 17, hon visste det utan att kolla, hon hade flugit det två gånger förra året när Lotta skickat henne på konferenser hon inte velat åka på. Det landade i Newark 19.20 lokal tid. Hon skulle hinna om hon for nu.

Hon såg på Bergh. Bergh såg tillbaka.

– Du sa att priset var högt, sa Maya.

– Jag sa det inte. Jag tänkte det.

– Då tänker jag det också.

Bergh nickade en gång, lyfte luren från bordet och slog ett internt nummer. Hon vände sig bort en aning, sa något kort på engelska och lyssnade i 7 sekunder. Sedan lade hon på och sköt över ett visitkort till Maya med ett namn handskrivet på baksidan. Två rader. Ett klockslag. En adress på K Street.

– Du har en plats på planet, sa hon. Hon väntar i lobbyn 22 deras tid.

Maya tog kortet, vände det, läste namnet, vände det igen.

Hon kände inte igen namnet. Men hon kände igen efternamnet.