Spårningen

Hudiksvall låg bakom henne. Ljuset över skogarna var blekt och klart, det slags norrländska aprilljus som inte värmde. På perrongen hade hon räknat 14 fönster på stationshuset innan tåget rullade in. Hon valde den tredje vagnen, som vanligt. Inte den första, inte den sista.

Det var 3 grader ute. Hon hade satt på sig den marinblå jackan trots att hon satt inomhus. Tåget från Gällivare hade rullat hela natten och hon hade sovit i ryck.

En man satte sig snett emot. Han luktade dieselolja och hade en gul reflexväst hopvikt över armen. Han hälsade kort och nickade mot fönstret. Något om att räls aldrig var helt rak. Hon nickade tillbaka utan att svara.

Efter en kvart frågade han vart hon skulle. Hon sa Stockholm. Han skulle av i Söderhamn. Han hade just gjort en kontaktledningsinspektion uppe vid Bräcke. Hon antecknade ett datum i marginalen i blocket. Han såg det.

– Inspektör? frågade han.

– Något åt det hållet.

Han nickade åt det och pratade om skarvar som behövde mätas på senhösten innan tjälen kom. Sedan sa han att de inte längre mätte på senhösten. Nu flög de över banan med drönare.

Hon såg upp. Drönare över järnvägen sedan i höstas. Ett norskt företag, eller danskt, han mindes inte. De flög en helig sträcka åt gången. Personalen fick aldrig se råmaterialet, bara rapporterna. Allt gick via en regional samordnare.

Han sa de sista orden med precis så mycket emfas att hon förstod att han inte gillade det.

Hon antecknade. Norskt eller danskt företag. Drönare. Regional samordnare. Hon hade hört ordet ramavtal tre gånger om dagen den senaste veckan. Hon undrade hur många kommuner som hade samma firma i sina avtal.

På telefonen låg en notis. SVT hade en lättsam rapport om en man i mellersta Sverige som räknade älgar med drönare. Glad ton, vackert fotograferat. Älgkroppar i barrskogen sedda ovanifrån, små som ärtor. Hon stannade vid bilden.

Bilden visade älgar, men hennes ögon såg ett rutsystem.

Antennmasten på Boreals byggplats hade haft tre antenner: syd, sydväst, öster. Den hade stått där innan stadsflyttutredningen. Hon hade letat efter den i bygglovsdokumenten och inte hittat den. Lars Forsström hade ryckt på axlarna när hon frågade. Den var redan där, hade han sagt, klockrent läge för signal.

En drönare över skogen, en mast vid en byggplats, en kontaktledning mätt från ovan. Det fanns en geometri som upprepade sig.

Hon slog upp blocket på en tom sida. På en tidigare sida hade hon ritat tre pilar. Hon ritade en fjärde.

Mobilen pip igen. Microsoft skulle investera motsvarande 1 600 miljarder yen i AI-utveckling i Japan, tillsammans med ett japanskt telekomföretag. Datacenter, infrastruktur, regional kapacitet. Hon läste artikeln två gånger. Det var samma språk som i ramavtalet hon läst i Gällivare. Internationella samarbetsparter. Strategisk infrastruktur. Nationell beredskap. Det kunde varit översatt direkt.

Eva Stenholm hade på tåget norrut pratat om kommunala AI-avtal som om det var självklart att de var ett bra erbjudande. Det låg redan avtal och väntade i 14 kommuner, hade hon sagt.

Tåget passerade en bro. Vattnet under var stilla och ljusgrått. Hon såg ner och tänkte att det redan var april och att hon ännu inte sett några snödroppar.

En tredje notis. Trump hade sparkat sin justitieminister. Pam Bondi var ute. Det handlade om Epstein-utredningen. Hon hade vägrat släppa något, eller släppt för mycket. Det var oklart i strömmen av rubriker. Maya scrollade. Namnen rullade förbi: advokater, mäklare, mellanhänder.

Ett amerikanskt namn fastnade vid ögat. Hon läste det två gånger innan minnet kom.

Hon var 8 år. Köket i Bromma, sent på kvällen. Hon hade gått upp för att dricka vatten och sett ljuset genom dörrspringan till faderns arbetsrum. På skrivbordet hade legat en hög med mappar. Den översta hade haft just det namnet, eller något så likt att hon inte kunde säga skillnaden 30 år senare. Hon hade trott att det var ett företagsnamn, eller ett ärende. Hon hade inte ens kunnat läsa engelska då. Hon mindes färgen på etiketten, gul, och att fadern hade vänt mappen så hon inte skulle se ordentligt.

Hon höll handen stilla på blocket.

Teknikern frågade om hon mådde bra. Lite trött, sa hon. Han nickade. Han reste sig och gick mot kaféet och kom tillbaka med två koppar. Han ställde en framför henne utan att fråga. Kaffet var för varmt och för svagt. Hon drack det ändå.

Söderhamn närmade sig. Han började packa. Innan han steg av sa han att samma firma som flög järnvägen skulle göra kommungränserna i sommar. Tomtgränser och kommungränser från ovan. Hela landet, sade samordnaren, frivilligt.

– Vem?

Han ryckte på axlarna. Samordnaren. Norskt namn, satt i Stockholm. Samma firma som flög järnvägen.

Han tog sin reflexväst och gick.

Maya satt kvar med blocket öppet. Samma firma. Järnvägen. Kommungränserna. Älgarna. Antennerna. Hon ritade en lista och pilar mellan punkterna. Två gånger kom hon till samma slutsats.

Det var en kartläggning. Sverige sett ovanifrån, kvarter för kvarter, bana för bana, tomtgräns för tomtgräns. Vad hon utrett tidigare som sabotage hade varit ett delsystem av samma program, troligen inte ens den största delen.

Och hennes far hade arbetat med samma sak på 90-talet. Fast då med energisystem och papperskartor.

Tåget rullade in i mulnare ljus när det närmade sig Gävle. Stockholm var tre timmar bort.

Hon stängde blocket. Pennan rullade lite när vagnen tog en kurva.