Mall sju

Tåget till Karlstad gick 05:42 från Stockholms central. Maya satte sig i tredje vagnen och drog termosen ur ryggsäcken innan tåget hunnit lämna spårområdet. Kaffet var för hett och för starkt. Hon hade hällt upp det i mörkret klockan halv fem, i Bondegatans kök, medan telefonen låg uppochnervänd på diskbänken. Eva Stenholm hade ringt 06:13. Sedan ringt igen 06:18. När Maya till sist svarat hade Eva sagt något om Hormuz, något om sex timmar, något om att Washington väntade på en svensk bedömning av energisäkerheten.

Hon hade hört orden men inte riktigt fått dem att sätta sig.

Klarälven syntes inte från perrongen i Karlstad. Den låg bakom byggnader och en tjock himmel som inte kunde bestämma sig. 11 grader, sa skylten på stationsväggen. Vinden tog tag i hennes jacka när hon korsade torget. Hon räknade fönstren längs MCF-byggnadens fasad för att lägga sig till rätta. Sju på markplan, åtta på den andra, ett antal hon inte hann räkna på den tredje där krisberedskapscentret hade sina lokaler.

I receptionen mötte hon Lars Hedström. Han måste varit över sextio, en gammal energianalytiker som åkt in en timme tidigare för att låsa upp arkivskåpen.

– Du får sätta dig vid bord tre, sa han. Sex skärmar. Eva kommer in om en kvart.

– Sex skärmar, upprepade Maya.

– Tre för flöden, två för rapport, en för det som kommer från andra sidan.

Han nickade mot en skärm där en amerikansk nyhetskanal körde rubrikerna ljudlöst: French Navy Chief Vows To Secure Hormuz. I bilden korsade en fregatt en blå sträng som troligen skulle föreställa Persiska viken. Under den löpte siffror som Maya inte fick att stämma med någon enhet hon kände till.

Eva Stenholm dök upp på videolänken 07:01. Hon hade samma jacka som dagen innan. Bakom henne syntes Stockholms morgon genom det stora fönstret mot Fleminggatan. Hon gick rakt på sak.

– Vi behöver en bedömning av blockadens påverkan på svensk energiförsörjning. Mall sju. Klart 13:00. Det är inte fjorton dagars arbete utan 6 timmar. Det är vad vi har.

– Vem läser det? frågade Maya.

– Regeringskansliet på fredag. Men vi ska ligga före.

– Före vad?

Eva pausade en kvarts sekund för länge.

– Före att de behöver fråga oss en gång till.

Maya skrev ner svaret bokstav för bokstav i blocket. Hon strök sedan över det med en enda rak linje.

Lars satte sig bredvid henne och plockade upp pärmar från ett rullbord. Energiflöden 1995–2002. Energiflöden 2003–2014. Aurora Line och anslutande korridorer. Pärmarnas ryggar var slitna på samma ställen, som om någon dragit ner dem från hyllan i samma rörelse i trettio år.

– Mallen vi använder, sa Lars, är från 1995. Vi har bara bytt rubrikraden.

– Vem skrev den?

Han ryckte på axlarna utan att titta upp.

– Jag minns en grupp på Försvarsdepartementet. Det var någon från ÖCB, någon från Vattenfall, två som höll i pennan men inte sa något på mötena. Du frågar för en analys eller för dig själv?

Maya svarade inte.

På den fjärde skärmen rullade en notis från Sveriges Radio: Nästan varannan svensk investerar nu med ISK-konto. 4,2 miljoner konton. Maya fastnade vid siffran längre än hon borde. Hon tänkte att den fanns någonstans i de servrar som Tobias Grenmark inte hade fått granska. Hon tänkte att den var en till bana att lägga ovanpå de andra. Hon ritade en pil i blocket och lät den peka på ingenting.

Hon arbetade.

Hon byggde tabellen från norr till söder. Forsmark, Ringhals, Oskarshamn, importflöden från Norge och Tyskland, gasterminal vid Brunnsviksholme, kapacitetsmarginal vid hög belastning. Hon räknade om tre gånger. Hon skrev formuleringen acceptabel marginal vid 90 dagars blockad förutsatt prioriteringsbeslut och tänkte att hon inte borde skriva den ordagrant. Hon gjorde det ändå. Mallen krävde det.

Klockan elva ringde Eva tillbaka. Det fanns en juridisk firma som skulle anlitas för en bilaga om beredskapsavtal. Eva läste namnet. Maya kände igen det. Det var samma firma som hade skrivit ramavtalet i Gällivare och som organiserade vindkraftsmotståndet i Hälsingland. Maya antecknade namnet och ritade en cirkel runt det utan att tänka på det.

Hon höll handen stilla på blocket en sekund för länge.

12:47 sparade hon rapporten i mall sju och tryckte skicka.

12:51 öppnade Lars en annan skärm för att visa henne hur fördelningen hade förändrats sedan 1995.

12:53 var rapporten redan importerad i ett amerikanskt beslutssystem.

Maya såg det först som en logg som skrollade ner i ögonvrån. Hon förstod inte att det var hennes egen text förrän hon kände igen formuleringen acceptabel marginal. Den kom tillbaka översatt: acceptable margin at 90-day blockade contingent on prioritization decision. Tabellen syntes på skärmen. Hennes initialer i nedre högra hörnet, MCF i versaler, datum 14 april 2026.

Mindre än fyra timmar mellan att hon skrivit rapporten i Karlstad och att den blev läsbar i ett system med amerikanska serienummer. Egentligen mindre än 6 minuter.

Hon klickade på dokumentegenskaperna. Mallens metadata öppnade sig på engelska, en lista med datum och initialer från redigeringar bakåt i tiden. Den nedersta raden var daterad 11 april 1995.

Hon kände igen mallen innan hon kände igen initialerna. M.L. längst ner i metadatan. Hennes far hade skrivit den våren han började resa till Sundsvall i helikopter, den våren han började komma hem med termoflaskor han inte använt. Den våren ingen i familjen frågade vad han gjorde om dagarna.

Lars satt fortfarande bredvid henne. Han tittade på skärmen utan att säga något.

Sedan sa han, lågt:

– Mallen byter inte mall.

Maya höll pennan stilla mot blocket utan att skriva.

På den första skärmen rullade fortfarande den franska fregatten över sin blå sträng. På den andra dök en ny rubrik upp om amerikanska soldater i Iran. På den tredje fortsatte siffrorna. På den fjärde låg ISK-kontona. På den femte hennes egen rapport. På den sjätte mallen från 1995 med faderns initialer i metadatan, lika tydliga som om han stått bakom henne och sett vad hon precis skickat ifrån sig.

Hon visste inte längre vilken skärm hon själv arbetade på.