Beredskap

E45 söder om Jokkmokk gick i en lång, tom kurva genom skogen. Snön låg fortfarande kvar i skuggorna under granarna, men på vägen tog vinden tag i en torr klar luft som inte hade någonting med vinter att göra. Sex grader, mätaren visade det när Maya stannade vid sista mackningen. Himlen var nästan blå. Hon fyllde tanken med handen i jackfickan och hörde radion från en lastbil bredvid. En man med Sveriges Radios temperade tonläge sa att Todd Lyons skulle avgå i maj.

Maya kände igen namnet utan att direkt placera det. Hon hade sett det skrivet, i kursiv, i en kontaktlista hon inte borde ha öppnat. Hon hade aldrig brytt sig om amerikansk migrationspolitik. Att namnet ändå dök upp i hennes huvud nu, en mil från Jokkmokks södra infart, gjorde att hon blev sittande en lång minut innan hon vred om tändningen.

Elberedskapscentret låg några kilometer utanför samhället, på en före detta verkstadstomt som SVK hade byggt om. Hon räknade transformatorerna när hon svängde in: nio kapslade i grön plåt, en tionde tom som om den just lyfts ut. Två civila bilar och en militär. En blåvit skylt vid grinden: CIVILPLIKT. ÖVNINGSOMRÅDE. TILLTRÄDE EFTER ANMÄLAN.

Major Sten Blomberg mötte henne vid huvudentrén. Han var i sextioårsåldern, kort i stilen, blå overall över civilt. Han räckte fram handen utan att presentera sig.

– Lindqvist?

– Ja.

Han nickade som om han redan visste vem hon var och lät handflatan vila ett ögonblick längre än nödvändigt. Sedan släppte han.

– Vi har inte särskilt mycket tid. Övningen börjar fjorton hundra. Du får följa.

Hallen luktade ozon och färsk fernissa. Längs ena långväggen stod sju arbetsstationer med transformatorblock som kunde plockas ner och monteras igen. Tio elektriker i orange overaller arbetade i par. Ingen pratade. Maya antecknade i marginalen: 17/4, Jokkmokk, sju block, tio man. Hon räknade fönstren i taklisten. Tolv på östra sidan, tolv på västra. Symmetri som inte hörde hemma i en omsider ombyggd verkstad.

– Vi kör scenario brun, sa Blomberg. Trefas ner, omledning via reservfält, återstart inom 90 minuter. Standardiserat.

– Standardiserat efter vad?

Han såg på henne.

– Vad menar du?

– Vilken standard. ENTSO, MCF, något annat?

Blomberg drog ut en pärm ur en hylla och vände den mot henne. Inlagan var svensk, översatt. Pappret närmast plasten var det engelska originalet. Joint Civil Power Restoration Protocol, Annex C, rev 1995-04.

– Klockren, sa han. Den höll i Bosnien, den håller här.

Han sa det utan ironi. Maya höll pennan stilla mot blocket.

– 1995, sa hon.

– Reviderad sedan dess. Mest språket.

Hon vände blad. Under rubriken Field Designators fanns en serienummerstandard hon kände igen från ett dokument hon själv arbetat med i Karlstad tre dagar tidigare. Samma kod, samma uppställning. På golvet vred elektrikerna isär ett skåp. En av dem läste högt en kod, XJ-44-NTH-9, och en annan bekräftade. Maya antecknade koden i en kolumn och skrev SE? bredvid. Det fanns ingen anledning till att svenska reservaggregat skulle bära beteckningar med NTH. Hon hade sett prefixet förut, i Karlstadsmallens metadata. NTH = Northern Tier Hub. En amerikansk regionsindelning för Arktis och Östersjön.

En man i grå civilväska stod längst bak i hallen och rörde sig inte. Han bar inget märke. Blomberg tittade aldrig åt hans håll.

– Övningsledare, sa Blomberg lågmält när hon såg dit. Inofficiellt. Han åker hem med planet ikväll.

Hon nickade som om det var en självklarhet.

De gick genom en korridor in på Blombergs kontor. Det var litet, en skrivbordslampa på, en termos. På väggen en karta över Sverige med ringar runt åtta orter. Jokkmokk var en. Karlstad en annan. På bordet en transistorradio som gick på låg volym.

Blomberg satte sig och sköt en hög dokument över bordet.

– Du behöver känna till vad vi övar emot. Den här ramen är ny. Vi fick den i tisdags.

Maya bläddrade. Det var en analys av Norrbottens kritiska infrastruktur i hennes egen rubrikstil och kolumnindelning. På sida fyra, under Energilager och kärnavfall, fanns en post som inte borde ha funnits där. Slutförvar, ny anläggning, 183 mdkr, prioriteringskategori 1. Hon stannade pekfingret över siffran.

Radion på bordet svängde över i nyheter. En kvinnoröst läste: Regeringen meddelar idag att 183 miljarder kronor avsätts till ett nytt slutförvar för använt kärnbränsle.

Sekunderna gick genom rummet utan att Blomberg vände blicken. Han kommenterade inte att hon hade läst siffran innan radion sa den.

Hon vände till försättsbladet.

Där stod ett datum som inte var hennes.

Sammanställt 2026-04-13.

Tre dagar före hon hade fått uppdraget. Fyra dagar före hon hunnit skriva mer än rubrikerna.

Blomberg såg på henne med ett ansikte som inte rörde sig.

– Bra arbete, sa han. Vi fick den hit på två timmar.

Hon höll handen stilla på pappret. Bakom dem, från hallen, ropade någon att klockan var fjorton.