Prioritering

Växjö låg nästan tyst när tåget rullade in mot perrongen strax efter nio. Solen stod redan en bit ovanför centralstationens tak och kastade ett ljus som kändes nytvättat efter helgens regn söderut. Maya räknade taxibilarna i raden utanför – fyra, en av dem med motorn igång – och valde den tredje. Termometern på en bankskylt visade 11 grader. Vinden var så stilla att man hörde tågrälsen ticka i värmen.

Stadshuset låg en kort åktur bort, en byggnad med rena linjer och tvättade stenfasader. Hon räknade fönstren längs gaveln mot norr. Sex på markplan, åtta på den andra, sju på den tredje där säkerhetskontoret hade sin del. Hon antecknade siffrorna i marginalen och skrev datumet ovanför.

Lars-Erik Holm tog emot i lobbyn. I sextioårsåldern, kort grått hår, en kavaj som verkade ha hängt över en stolsrygg natten innan. Han sköt fram en passerbricka utan att titta på henne.

– MCF. Snabbt påkommet.

– Akut, sa Maya. Det brukar bli så.

Han nickade utan att svara och gick före henne genom korridoren.

Säkerhetskontoret var ett rum med tre skrivbord och en skärm på väggen som visade en karta över Kronoberg. Två av tomterna var inringade i grönt. På bordet låg en stapel med planritningar och en pärm som hade legat framme tillräckligt länge för att läderryggen skulle ha blekt mot fönsterljuset.

– Kriminalvården behöver svar inom veckan, sa Holm och slog upp pärmen. Tre kommuner i dragkamp, men beslutet ligger hos oss. Eller hos någon annan, beroende på hur man läser direktivet.

Maya log inte. Hon drog fram blocket, daterade marginalen och började bläddra. Säkerhetsmallen hade ett huvud hon kände igen utan att vara säker på var. Standardisierad infrastrukturanalys, anstaltsklassificering 3. Längst ner på första sidan stod en bilageförteckning: Annex C – perimetrisk säkerhetsstandard, version 4.2. Hon vände bladet. Annexet var översatt, men i sidhuvudet låg den engelska originaltiteln kvar i mindre stil. Department of Justice / Federal Bureau of Prisons – Perimeter Security Standards, rev. 1995.

Hon räknade andetagen ner till fyra och fortsatte bläddra.

– Mallen är väl tagen någonstans ifrån, sa hon utan att lyfta blicken.

– Klockrent system, sa Holm. Vi har använt den sedan jag började. Den är skriven så att man inte kan göra fel.

– Vem skickade den?

Han ryckte på axlarna, en gest han verkade ha tränat på i åratal.

– Det stod aldrig i mejlet vilken sektion det var. Bara att den var godkänd centralt.

Hon ritade två kolumner i blocket. Till vänster: säkerhetsmall, perimeter, kontaktstandard. Till höger: DOJ-95, BoP, samma författare. Mellan dem ett tunt streck.

Telefonen i fickan vibrerade tre gånger innan hon lyfte den. Stockholm. Eva Stenholm.

– Maya. Är du framme?

– Jag står med pärmen.

– Bra. Kriminalvården vill ha en preliminär indikation idag, inte i fredags. De pratar om Kronoberg som om det vore en logistikfråga, men jag behöver veta att perimetern håller mot scenarier vi inte annonserar. Du förstår.

– Jag förstår vad jag ska skriva. Inte vad det ska användas till.

– Det är inte din fråga.

Maya antecknade klockslaget. Tio över tio. Hon hade varit i rummet i tjugo minuter. Eva Stenholm hade ringt utan att fråga var hon befann sig. Hon ringde aldrig utan att veta. Det var inte slump att samtalet kom precis när Maya hade pärmen öppen.

– Jag återkommer före lunch, sa Maya och lade på.

Holm tittade på henne från andra sidan bordet.

– De brukar ringa efter en halvtimme, sa han. Aldrig före.

– Det stämmer också.

Han öppnade en byrålåda och drog fram en till pärm, smalare och nyare. Bilagor till ramavtalet om kommunala beredskapsprojekt, daterade i januari. Maya bläddrade och stannade vid en sida med leverantörsförteckning. Tre namn fanns kvar från en tidigare lista som blivit överstruken med blyerts. Ett av dem var struket men ändå läsbart. Mårder Capital AB – konsultativa tjänster, riskbedömning och styrelsearbete.

Hon höll pennan över namnet utan att sätta punkt.

– Den listan är gammal, sa Holm utan att fråga vad hon såg. Mårder hoppade av i morse. Tidningarna tog upp det vid sjutiden. Vi har redan tagit bort honom.

– Han har varit här tidigare.

– Han har varit i många pärmar tidigare.

Hon bläddrade vidare. På sidan med projektkategorier såg hon faderns metadata i kanten av sidfoten. Kategorisystem M.L. 1995, modifierat 2019, modifierat 2024. Mårders namn återkom i två kategorier som båda var underordnade kommunal beredskap, anstaltsstöd. De hade alltid hängt ihop, även när ingen längre kom ihåg det.

På skärmen ovanför skrivbordet tickade SVT:s nyhetsslinga vidare i ljudlöst läge. USA har bordat ett iranskt fartyg utanför Hormuz. Hon såg bilden – en bordningsbåt från babord, hjälmar i siluett. Ingen i rummet kommenterade den. Hon förstod varför. Pärmen i Holms händer talade om samma operation, fast med en annan ordlista. Marknad. Säkerhet. Anstaltsklassificering 3.

Hon antecknade utan att titta upp. Mårder – kategori 1995 – anstalt 2026. Bredvid orden ritade hon utan att tänka en tunn cirkel runt sina egna initialer.

Holm böjde sig över bordet och vred pärmen åt sitt håll.

– Vi behöver nog inte gå in i annexen, sa han. De granskas inte här ändå.

– Var granskas de?

– Centralt.

Hon nickade och skrev granskas centralt – ej Sverige i blocket.

På taxiresan tillbaka till stationen lät hon blocket ligga uppslaget på låret. Hon bläddrade bakåt mot anteckningarna från Jokkmokk i förra veckan. Major Blombergs bord. Hon hade inte tänkt på det då, för rummet hade fler ovanligheter än hon hann sortera. Men hon mindes nu. Bredvid Blombergs termos hade legat en kopia av hennes Norrbotten-rapport. Ett datum stämplat högst upp till höger. Hon hade sett det i ögonvrån och gått vidare.

Hon räknade dagarna baklänges. Stämpeln hade burit ett datum tre dagar före det Eva Stenholm gav henne uppdraget.

Taxin svängde upp framför stationen. Hon stannade kvar i sätet ett ögonblick utan att fatta dörrhandtaget. Under cirkeln runt sina initialer skrev hon, lika tunt som hon hade ritat den, ett enda ord: innan.

Sedan gick hon mot tåget norrut, fjärde i raden av människor som lämnade perrongen.