Vasaparken

Hon kom in via Scheelegatan tio i två. Himlen låg som ett jämnt grått täcke över Stockholm, ingen sol som lovats i veckans prognoser men heller ingen kyla – 12 grader, en vind som lyfte håret från nacken och lade sig igen, en söndag som inte hade bestämt sig för någonting. Vasaparken låg utbredd som en grön platta mellan kvarteren, fuktig i kanterna efter natten. Hundägare i halvcirklar kring koppellösa labradorer. Barnvagnar i kö vid fontänen. En grupp tonåringar som hade lagt ut filtar trots att gräset var för kallt och nu satt på dem med tjocka tröjor och lugn likgiltighet, som om de hade bestämt att maj var maj oavsett vad termometern sa.

Maya gick sakta. Hon gick aldrig fort till möten där hon ville se rummet först.

Hon räknade utgångarna medan hon rörde sig längs grusgången. Norra utgången mot Karlbergsvägen. Östra mot Odengatan. Sydvästra ner mot Sankt Eriksplan. En fjärde, smalare, som ledde ut mellan Vanadislundens kant och Norrtullsgatan och som de flesta inte räknade som en utgång eftersom den såg ut som en passage mellan staket. Hon räknade den.

Bänken vid fontänen var den hon hade gissat. Fri sikt åt tre håll, en lekplats 40 meter bort med tillräckligt med ljud för att täcka samtal som inte fick höras, men inte så mycket folk att en mobil eller en mikrofon skulle få bra ljud heller. Den som valt platsen hade valt den med viss omsorg.

Simon Callenberg satt redan där. Han hade ingen telefon framme. Inga papper. Händerna i knät, ena handen halvt i ena fickan på den mörka kavajen som hon kände igen från krishanteringsmötet, fast utan passerbrickan nu. Han såg upp när hon var 6 meter bort och nickade utan att resa sig. Det var en gest som varken markerade vänlighet eller distans. Det var bara en bekräftelse.

– Du valde rätt utgång in, sa han när hon satte sig.

– Den närmaste från tunnelbanan, sa Maya.

– Den näst närmaste, sa han, men låtsades inte rätta henne. Han la till: Det är fint väder för att inte vara fint väder.

Hon nickade och svarade ingenting. Hon hade bestämt sig innan hon kom hit att hon skulle svara på en fråga av tre och låta de andra två stå.

En labrador sprang förbi och stannade halvvägs och såg på dem med den intresselöshet som hundar ibland uppvisar för människor som inte luktar mat. Ägaren visslade. Labradorn fortsatte mot fontänen.

Callenberg såg på vattnet en stund.

– Du har sett om polackerna? sa han.

– Vilka polacker.

– Säkerhetstjänsten i Warszawa. Den där rapporten i veckan. Disposable spies, kallade fransmännen det.

Maya hade läst notisen sent i fredags på telefonen, stående i köket, medan hon kokade upp vatten för andra gången. Polens säkerhetspolis hade rapporterat ett rekordår av ryska spionärenden. Det de beskrev var inte yrkesspioner. Det var vanliga människor som rekryterats för engångsuppdrag. En kvinna som lämnade ett paket i en sopcontainer i Gdansk. En man som tog en bild av en lastbil utanför ett ammunitionslager. Ingen av dem visste vem de jobbade för. Ingen behövde veta. När uppdraget var klart fanns det ingen att tysta.

Hon noterade att han hade valt just den nyheten. Inte Iran. Inte Putin. Den om människor som inte räknades för mer än de bar.

– Jag såg den, sa hon.

– Det är ett ord som har kommit tillbaka, sa han. Disposable. Det användes om brittiska agenter i Berlin i slutet av åttiotalet också. Då på fel sätt. Då menade man att de var billiga. Nu menar man att de inte vet om det.

Han sa det rakt ut i parken, utan att sänka rösten. Maya tänkte att det var det enklaste sättet att verka oviktig: säga något viktigt som om det inte var det.

– Du arbetar med rapportskrivning, sa han efter en paus. Norrbottenanalys?

– Bland annat.

– Hur många versioner ligger ni på.

– Två.

– Det räcker, sa han, som om svaret hade bekräftat något han redan visste.

En joggare passerade dem på andra sidan grusgången. Långsamma steg, mer en uthållighetsövning än en träning. Callenberg följde honom inte med blicken. Maya gjorde det åt dem båda.

– Det är inte bara Transportstyrelsen, sa han.

Hon kände att pulsen tog ett steg framåt utan att hennes ansikte rörde sig. SVT hade publicerat på lördagsmorgonen att Transportstyrelsen hade tekniska problem i flera av sina system. Hon hade läst tre stycken och slutat. Det var inte hennes område. Det skulle inte ha varit hans heller, inte om man läste hans kontrakt.

Hon svarade inte.

Han fortsatte inte. Han lät meningen ligga kvar mellan dem som ett kuvert som han hade lagt på bordet och sedan inte pekat på. Erbjudandet var att hon kunde plocka upp det. Hennes svar var att hon inte gjorde det.

Hon kände telefonen vibrera i innerfickan. En kort signal, sedan ingen mer. Hon kände formen på den utan att titta. Det var ett MCF-larm. Hon kunde se den lilla röda etiketten framför sig: Hormuz-läget, automatisk uppdatering, troligen samma blygsamma formulering som det förra som handlade om iranska fartyg och möjliga svar. Hon stack in handen och stängde av notifikationen utan att läsa den.

Callenberg såg det. Han såg utan att markera. Sedan sa han ingenting om det.

En äldre man satte sig på bänken bredvid med en mobiltelefon vid örat och radions söndagseko, lågt, så att man inte hörde rösten men formen på den. Putin, kort. Sedan reporterns kommentar, snabbare. Något om seger och Ukraina, något om vad som inte nämndes i samma mening. Mannen lyssnade i kanske 15 sekunder, sedan reste han sig och fortsatte mot lekplatsen. Tystnaden satt kvar en sekund.

Callenberg sa fortfarande inget om det.

– Jag läste ett protokoll häromveckan, sa han. Från Boden. Ett gammalt. Tjugohundratjugofyra. Krishanteringsövning, multi-aktör, sektion fyra.

Hon väntade.

– Det fanns en fotnot. En person som hänvisades till för en specifik kommunikationskanal. Sjöberg. Hans Sjöberg.

Hon höll pennan stilla mot blocket.

Hon hade läst det protokollet en gång. Hon hade aldrig begärt ut det officiellt. Hon hade läst det på en skärm i ett rum med fönster mot Karlavägen, en eftermiddag i februari, och hon hade noterat namnet eftersom det förekom i en fotnot på sidan trettiotvå och eftersom det inte fanns någon annanstans i samma dokument. Hon hade inte vidarebefordrat det. Hon hade inte skrivit ner det. Hon hade inte ens öppnat protokollet igen.

Hennes penna stannade en halv sekund. Hon förde den vidare. Det var en halv sekund för lång och hon visste det och han visste det.

– Kände du till honom? sa Callenberg.

Frågan kom utan vikt. Som om svaret inte spelade roll.

Det gjorde det.

– Namnet säger mig ingenting, sa hon.

Han nickade som om svaret var precis vad han hade förväntat sig oavsett vilket det blev.

– Det är inte avgörande, sa han.

De satt tysta i kanske 30 sekunder. En kvinna passerade med två barnvagnar staplade på varandra, en åttamånaders som sov i den övre och en tom under. Det fick Maya att tänka på sin syster i 10 sekunder, sedan släppte hon det.

Hon hade kommit hit för att lyssna och inte ge. Han hade gett tre saker. Inget av dem hade krävt att hon gav tillbaka. Det var den intelligens som var farligast – den som inte bad om något i utbyte mot något, för då fanns det inget kvitto.

– Jag måste röra på mig, sa hon till slut.

– Det förstår jag, sa han.

Han reste sig inte när hon reste sig. Han satt kvar i samma ställning, händerna i knät, ena halvt i fickan. Hon nickade åt honom. Han nickade tillbaka.

Hon gick mot den norra utgången, längs gången som löpte upp mot Karlbergsvägen. Hon gick i hennes vanliga tempo, varken fortare eller långsammare. Hon räknade stegen utan att tänka på det. Vid tjugotvå hade hon passerat lekplatsen. Vid trettiosex hade hon passerat ett ungt par som stod och gräla viskande över en cykelhjälm. Vid fyrtio stannade hon vid en lönn vars bark var fläckig av lav och låtsades att hon rotade i väskan.

Hon vände sig om.

Bänken vid fontänen var tom.

Hon räknade i huvudet. Hon hade vänt ryggen till för någonting mellan åtta och 12 sekunder. Hon valde det högre talet för att vara generös. Från bänken var det minst 30 meter till närmaste utgång och de utgångarna ledde till öppna gator där en man i mörk kavaj hade synts långt om han hade gått fort. Den smala passagen mellan staketet och Norrtullsgatan hade hon själv räknat och den krävde att man passerade förbi lekplatsen, vilket han inte hade gjort, för i så fall hade hon sett honom på vägen ut.

Hon stod kvar vid lönnen i ytterligare 7 sekunder. Bänken förblev tom. En äldre kvinna med rollator satte sig på den. Hon kände inte Callenberg och Callenberg fanns inte att känna.

Maya tog upp blocket ur väskan. Hon skrev 14:42 – borta och satte ett frågetecken efter ordet. Hon ringade in frågetecknet en gång. Sedan en gång till.

Hon vände sig mot tunnelbanan och fortsatte mot Sankt Eriksplan i samma tempo som tidigare. Hon räknade inte stegen den här gången. Hon räknade istället de gånger en man hade kunnat lära sig om en fotnot på sida trettiotvå i ett protokoll som hon aldrig hade begärt ut. Hon kom till två. Båda var dåliga.