Laponia

Lampan ovanför köksbordet kastade en gulvit cirkel över blocket, pärmen och det halvfulla glaset vatten. Köket var i övrigt mörkt. Maya hade inte tänt taklampan när hon kommit in från jobbet – bara den över bordet och den lilla i hallen, som hon brukade glömma att släcka. Klockan på spisen visade 22:34. Kaffet i koppen hade hon hällt upp för 3 timmar sedan och rört vid en gång.

På köksbänken stod radion. P4 Norrbotten talade lågt om Hemvärnsförbandet i Boden. Vi behöver fler, det är käpprätt åt röven, sa en röst hon inte kände. En annan röst förklarade att försvarsgrenarna i regionen växte snabbare än rekryteringen. Maya hade satt på radion på vägen ut i köket utan att tänka på vilken kanal det var. Hon registrerade orden utan att höra dem.

Det regnade inte. Stockholm låg under 9 grader och en jämn molnhinna som inte rörde sig – det märkte hon när hon såg ut mot huset mittemot. Lampljuset från lägenheten på fjärde våningen reflekterade i hennes egen fönsterruta, två gulvita punkter som lade sig över hennes spegelbild som kontaktlinser av ljus. Hon såg sig själv genom dem. Kort mörkt hår, den marinblå jackan fortfarande på hängaren i hallen, en grå tröja hon hade haft på sig sedan i morse.

Pärmen låg uppslagen mitt på bordet. Det var inte alla papper hennes mor hade lämnat över i Härnösand, bara det hon hade tagit med tillbaka till Stockholm efter besöket i slutet av april. Sedan dess hade hon vänt och vänt i den utan plan. I kväll hade hon en plan, även om den var liten.

Hon skrev på ett nytt ark överst:

67°N, 20°E.

Sedan ringade hon in dem. Inte hårt. Bara en linje runt sex tecken.

Hon tog upp sin privata telefon – den hon köpte i mars, kontant, och som hon hade lagt i samma jackficka som arbetstelefonen ända tills för en vecka sedan när hon flyttat den till köksskåpet. Hon sökte på 67°N 20°E och fick samma resultat som i hissen på Lidingövägen för 2 dagar sedan. Fjäll. Snö. Inga gränser för naturreservat på den nivån. Pixlarna mjuknade på sjätte zoomnivån och slutade säga något efter det.

Hon prövade Laponia. Det gav henne världsarvet, ett par renbeteslag, vandringsleder. Hon prövade 67 nord 20 öst Sverige. Ingenting nytt. Hon prövade Laponia infrastruktur. Hon hittade en gammal artikel om naturreservatsgränser och en utredning från 2014 om gränsdragningar. Inte det hon letade efter – fast hon visste inte exakt vad det var hon letade efter.

Hon lade ifrån sig telefonen och drog en kolumn i blocket, sedan en till. Två tunna lodräta streck med blyertspennan, så att marginalen blev sin egen sida. Vad finns där till vänster, vad jag vet till höger. Hon skrev ingenting under rubrikerna än. Pilar kom senare, brukade hon säga till sig själv. Först kolumner.

På radion bytte de ämne. Kinas ess i ärmen mot Trump, sa SR-rösten. Jordartsmetallerna är inte en bricka, de är en hävstång. Maya stannade vid blocket och lät meningen passera. Hon plockade upp telefonen igen och sökte fram artikeln. Hon läste den långsamt.

Sällsynta jordartsmetaller. Neodym, dysprosium, lantanoider. Kina kontrollerade 90 procent av världens raffinering. USA hade på fyra år försökt bygga upp egna leveranskedjor i Australien, Kanada, Grönland – och, stod det i en bisats hon nästan hade missat, i samarbete med pågående nordiska prospekteringsprogram.

Hon zoomade in på texten med tummen och pekfingret. Bisatsen blev större men inte mer specifik. Inga länder namngavs. Inga företag.

Hon lade undan telefonen och drack en klunk vatten istället för kaffe. Sedan skrev hon i högerkolumnen, under vad jag vet:

LKAB: 7 mdr ton järnmalm. Fyra fyndområden. Officiellt.

Och en rad under:

Samma berggrund?

Hon strök inte över det, men hon ringade inte heller in det. Hon lät det stå. Bisatsens ord rörde sig i huvudet utan att hitta en plats: pågående nordiska prospekteringsprogram. Hon hade inte sett den formuleringen i något av Eva Stenholms direktiv. Hon hade inte sett den i Norrbotten-bilagan. Hon hade aldrig sett den någonstans, vilket inte betydde att den inte fanns. Bara att hon inte hade den i sina papper.

Hon vände blad i pärmen, mest för att ha händerna i rörelse.

Mellan en kopia av ett amerikanskt observatörsavtal från 1996 och en intern PM från Vattenfall låg ett kolumnpapper hon hade vänt blad förbi flera gånger utan att stanna på det. Hon stannade på det nu. Linjerat papper, slitet i kanterna, en handstil hon kände innan hon hade sett namnet i sidfoten.

Faderns. Lutningen som var nästan upprätt men inte riktigt, trycket i konsonanterna, det lilla mellanrummet han alltid lämnade före procent- och gradtecken.

I mitten av sidan, ungefär en tredjedel ned, stod en koordinat. Inte i decimaler. Inte i grader och minuter med decimaler. I det gamla formatet som hon själv inte använde och som hon hade sett två gånger förut – en gång i en militärrapport från 80-talet och en gång i en geologisk uppsats från Uppsala.

Inte 67°N, 20°E. En annan punkt. Längre norrut, längre väst.

Datum i marginalen: mars 1997.

Ingen rubrik. Ingen källa. Inget land. Bara en koordinat skriven av hennes far, i mars samma år som han hade installerat servicekonton på sjukhus i Norrland, samma år som amerikanska observatörer hade åkt med honom som han aldrig hade nämnt vid frukostbordet.

Hon lade pappret bredvid blocket utan att flytta det. Pennan i handen rörde sig inte. Hon hörde inte riktigt vad de sa på radion – något om Trumps förestående resa till Peking, en analytiker som lät försiktigt hoppfull. Hon hade inte stängt av men hörde inte heller.

Hon tog upp mobilen och ringde Gun.

Det tog fyra signaler. Gun svarade nästan andlöst, som hon alltid gjorde sent på kvällen, som om hon hade varit på väg någonstans även när hon satt i sin egen fåtölj.

– Mamma, sa Maya. Det är inget akut.

– Det är aldrig akut när du säger så.

– Jag sitter med pappersarvet. Pappas papper. Jag har en fråga.

– Om vad?

Maya lät blicken vila på kolumnpappret. Hon ville inte ange koordinaten. Hon ville inte säga Laponia. Hon ville inte säga något som lät som om det var det här hon hade ringt om.

– Jag försöker reda ut hans 90-tal, sa hon. Jobbresorna. Han var ju borta mycket.

– Han var borta mycket. Han var det.

Gun sa det utan att skynda på sig.

– Reste han någonsin norrut? frågade Maya. Norr om Sundsvall, menar jag. På egen hand.

Det blev tyst i andra änden. Maya hörde radion i sitt eget kök och en svag annan radio på Härnösands-änden av samtalet, två röster som inte sa samma sak men som lät lika.

– Han var i Östersund en gång, sa Gun till slut. Det var någon konferens. Något om energi, jag tror det var Vattenfall som ordnade den. Eller om det var SGI.

– Vilket år var det?

– Det måste ha varit 97. Eller 98. Det var efter du fyllde åtta i alla fall, för du gav honom en teckning han skulle ta med sig.

– 97.

– Kanske 97.

Gun var tyst igen. Sedan tillade hon, med samma röst hon hade när hon skulle berätta något hon själv inte ansåg viktigt:

– Han kom hem med smutsiga stövlar.

– Smutsiga.

– Jag tänkte att det var konstigt. Konferens, hotell, han brukade ha skor med sig till sådant. Den här gången hade han stövlar i en kasse och de var blöta inuti.

– Sa han något om det?

– Han skrattade. Sa att vägen från hotellet hade varit upptrampad. Att de hade gått ut på något studiebesök i terrängen.

– Och du frågade inte mer?

– Jag frågade inte mer.

Det var inte ett försvar, det var en konstatering. Gun hade aldrig frågat mer än det som rymdes inom det praktiska – och det praktiska var att stövlarna skulle ut på balkongen och torka.

– Mamma, sa Maya, sa han någon annan plats än Östersund? Då eller senare?

– Jag tror inte det. Det var konferensen i Östersund. Sedan kom han hem.

– Han nämnde inget annat ställe?

– Maya. Det här var 97. Jag minns inte i detalj. Jag minns stövlarna för att jag fick stå och hänga dem och tänka att Östersund inte borde vara så lerigt om man bor på hotell.

De pratade ytterligare ett par minuter om något annat. En blomma Gun hade flyttat. Något om en granne. Maya lyssnade tillräckligt för att svara på rätt ställen.

När de hade lagt på blev det tyst i köket på ett sätt det inte hade varit innan samtalet. Radion talade fortfarande om Hormuz, om en analys som hon inte tog in. Stockholm utanför fönstret var inte mörkare än för en kvart sedan. Inget hade hänt i rummet.

Hon skrev i blocket, under den kolumn där hon hade lämnat utrymme för senare anteckningar:

1997
Laponia?
Östersund (konferens)

Och under det, med ett litet tankstreck:

– stövlarna.

Hon ringade inte in det. Hon ringade inte in något. Hon lade pennan ner bredvid blocket och lät den ligga. Faderns kolumnpapper med koordinaten från mars 1997 låg parallellt med hennes eget ark från i kväll, två sidor med samma sorts streck, samma sorts marginal, samma sorts handstil och en handstil från två generationer.

Hon räknade fönstren i huset mittemot. Tolv lyste, fyra var släckta. Hon räknade dem för att hon alltid gjorde det, och hon stannade ungefär halvvägs för att hon inte hade någon anledning att gå till slutet.

Det fanns ett ord hon inte skrev ner. Det var fjäll, och det betydde inte fjäll längre, och hon ville inte skriva ned det förrän hon visste vad det betydde istället.

Hon stängde av radion.