3 månader

Vasaparken låg i fullt söndagsljus när Maya kom in söderifrån längs Vanadisvägen. Solen stod sned över husraden och lade ett par minuters skugga över gatan innan den nådde lekplatsen. 15 grader. Vinden tog tag i en barnvagnskåpa och släppte den igen. Hon räknade entréerna mot parken där grinden öppnades, två stycken, tre om man räknade den lilla rampen vid pingisbordet, och de som satt på bänkar längs gångvägen. Sju bänkar längs huvudstråket. Fem upptagna. På den sjätte, väster om fontänen, satt en man i mörk kavaj utan väska.

Hon såg honom innan han såg henne. Det var inte sant, men det var så det kändes.

Söndagar i Vasaparken bestod av samma fyra rörelser: hundkoppel, kaffekopp, barnsko, telefon. Familjer drev mellan lekställningarna och bänkarna som ett organiskt schema. En morfar lyfte ett barn över ett ojämnt steg. En kvinna fotograferade någon annans hund. På bänken intill den Callenberg valt satt en ungdom med hörlurar i, och från hans telefon hördes en lågmäld engelska om Hormuz. Tehran plans tolls. Very bad time. Det följde Maya fyra steg utan att stiga eller falla i volym. Sedan upphörde det.

Hon kom fram. Han nickade utan att resa sig. Hon satte sig i samma rörelse, blocket redan i handen, pennan ovanpå.

– Du gick söderifrån, sa Callenberg.

– Ja.

– Det är bättre så.

Hon antecknade datum i marginalen. Hon hade inte gett honom någon rutt. Hon skrev inte ner att han nämnde den.

Han väntade inte på att hon skulle fråga någonting. Han började med elberedskapen, som om de redan satt mitt i ett samtal.

– Svenska kraftnäts reservdelslager, sa han. Etthundratjugofem miljoner. Tre månaders krigtid. Allmänheten kommer att läsa det här i veckan, om de inte redan gjort det. Vad blir din reaktion på den siffran?

Maya antecknade 125 mkr / 3 mån. Hon antecknade inte att det var en oväntad fråga.

– Att de förbereder något konkret, sa hon.

– Eller att de bekräftar något konkret. Det är skillnad.

– Mellan vad?

– Mellan att rusta sig för en kris och att redovisa att man redan rustat sig. Frågan är när beslutet togs.

Hon lät pennan stå still.

– Det stod i vårbudgeten, sa hon.

– Nej, sa han och tittade rakt fram över sandgropen. Det stod i vårbudgeten att det skulle komma. Beslutet fattades i sept.

Han uttalade inte året. Hon skrev sept. i marginalen utan att fråga vilket. Han var nöjd med det.

– Sex barn på lekställningen, sa han efter en paus.

Hon räknade. Fem på ställningen, ett på en gunga utanför. Hon antecknade inte heller det.

En kvinna passerade bänken framför dem, lugn takt, ingen hund, ingen telefon. Hon hade en tunn ljus jacka och håret bakåtdraget. 14:11, enligt klockan på Mayas mobil som hon lade upp över blocket utan att tända skärmen. Den vände i andra änden av gångvägen, ungefär vid pingisbordet, och kom tillbaka.

Callenberg såg inte åt det hållet. Inte heller flyttade han händerna ur knät.

– FN-mötet i New York, sa han. NPT. Sverige skickade ingen.

– Nej.

– Vad säger det dig?

– Att vi inte ville styra resultatet.

Han nickade en aning, knappt synligt.

– Eller att resultatet inte behövde styras, sa han. Det är ett sätt att läsa det. Man deltar inte i sådant där rummet redan är ritat.

Hon antecknade NPT / förutbestämt rum. Det var hennes egen formulering, inte hans. Men det var hans bok.

Han talade på samma sätt om allting. Korta fraser. Inga adjektiv han kunde låta bli. Han sa "lagernivå" där en annan hade sagt "kapacitet". Han sa "kanalen" där hon hade väntat sig "ärendet". På den nittonde minuten kom det.

– Laponias EBP-rapport fastnade i kanalen 3 dagar, sa han, som om de pratade om en försening i en transport.

Hon höll pennan stilla mot pappret utan att skriva.

EBP-rapporten existerade på en nivå hon inte officiellt hade tillgång till. Hon hade läst den ändå, fredag förra veckan, sittande på sitt eget kontor med skärmen vänd från dörren. Det fanns ingen anledning för Callenberg att veta att den fanns, om han inte själv hade den. Det fanns ingen anledning att veta att den fastnat, om han inte själv kunde se trafiken.

Han korrigerade sig inte. Han tittade på sandgropen.

– Hans Sjöberg, sa han efter en stund. Hur läser du honom?

– Jag har inte träffat honom.

– Du har läst honom. Boden-protokollet 2024. Sidan elva, fotnoten om den arktiska rutten.

Hon antecknade H. Sjöberg / Bo24. Hon hade läst det protokollet. Hon hade aldrig nämnt det för någon. Det fanns i ett system som loggade läsningar, men loggen låg hos en avdelning ovanför hennes. Hon visste det för att hennes far en gång hade haft hand om den, och systemet var fortfarande detsamma.

– En försiktig man, sa hon.

– Eller en man som vet vad försiktighet ser ut som, sa Callenberg.

Han log inte. Det fanns ingen subtext i hans röst, inte ens neutralitet, snarare frånvaron av en hållning. Han ställde frågor som man ställer dem till någon man redan vet svaren av.

Kvinnan i ljus jacka passerade bänken på nytt. 14:23. Samma riktning. Samma takt. Hon såg inte åt deras håll och hon hade ingen anledning att vända vid pingisbordet en gång till, men hon gjorde det. Maya antecknade ingenting om det. Hennes axel sjönk en aning mot ryggstödet.

Callenberg gjorde inte en gest. Han registrerade inte den passerande. Han hade redan registrerat henne.

Det var det som var skrämmande. Inte att han var närvarande i hennes liv. Att han inte behövde vara det.

– Du har ett block, sa han till slut.

– Ja.

– I innerfickan, inte i väskan.

Hon nickade. Hon antecknade inte det heller.

– Det är klokt, sa han. Det digitala bekymrar dig.

– Det bekymrar fler än mig.

– Det bekymrar mig också, sa han. Fast inte på det sättet du kanske tror.

Han vände huvudet en aning åt vänster, mot gångvägen, mot fontänen, mot ingenting i synnerhet.

– Du skrev en mening på sidan sju i går, sa han. En mening om att verksamheten inte byter form, bara byter våning.

Han citerade den exakt. Han citerade den utan tonfall, utan emfas, utan att vrida på den.

Hon hade skrivit den på lördagskvällen, vid köksbordet på Bondegatan, med tunt blyertstryck i marginalen ovanför ett kvitto från kaféet där hon träffat Birger. Hon hade inte sagt den högt. Hon hade inte fotograferat sidan. Blocket hade legat i innerfickan från det att hon stigit upp till det att hon satte sig på bänken bredvid honom nu.

Hennes hand låg på blocket. Hon flyttade den inte.

– Det är en bra formulering, sa Callenberg lugnt. Den är användbar.

Solljuset stod kvar på samma plats över lekplatsen som när hon kommit fram. 15 grader. Sandgropen, gungorna, en pappa som lyfte ett barn upp i en klätterställning. En hund kom förbi med kopplet släpande efter sig, ägaren ropade 3 meter bakom. Det normala fortsatte att hända i samma fart.

Han reste sig.

– 3 månader är inte länge, sa han. Det är heller inte allt.

Han nickade, en gång, åt henne. Han gick ut genom grinden mot Dalagatan utan att se sig om. Hon räknade sekunder mot hans rygg. Åtta, nio, tio, elva. Vid tolv var han bakom häcken, och sedan var bänken framför henne tom, och hörnet av parken där hon själv satt fortsatte att existera utan honom, som om han aldrig hade kommit dit och som om hon själv hade tagit fel på bänk.

Hon stannade kvar i 3 minuter. Det var hennes regel, inte hans. Hon antecknade ingenting under de minuterna. Sedan stoppade hon ner blocket i innerfickan, samma ficka, och gick mot Sankt Eriksplan.

Vid grinden gick kvinnan i ljus jacka förbi henne. Hon såg inte upp.

På Vanadisvägen, halvvägs hem, tog Maya upp blocket en gång till. Hon bläddrade tillbaka till sidan sju. Den var fortfarande där. Tunt blyertstryck. Marginalen ovanför kvittot. En mening hon trodde att bara hon hade läst.

Hon vände sidan utan att skriva något nytt och fortsatte gå. Solen stod fortfarande över husraden. Hon räknade entréerna åt motsatt håll den här gången, och hon kunde inte komma fram till om det betydde att hon hade tappat något eller om hon bara var trött.

Hemma vid köksbordet skulle hon ta fram sidan en tredje gång och titta efter ett märke i pappret. Det skulle inte finnas något. Det var det som skulle vara det svåra.