Horndal

Det luktade harts och våt asfalt när hon klev ur bilen. Solen försvann bakom ett moln över Bysjön och kom tillbaka 15 sekunder senare som om någon prövat en strömbrytare. 6 grader. Vinden kom från sydöst i stötar, varken stark nog att märkas i håret eller mild nog att glömmas bort. Maya knäppte upp jackans översta knapp och lät det vara så.

Området låg söder om gamla bruksdammen. En grusväg gick rakt fram mot en hög plåtvägg, och bakom plåtväggen reste sig en grön kran som var större än kyrktornet hon hade passerat för 5 minuter sedan. Två lastbilar stod på rad utanför grinden, holländska skyltar, och en kille i orange varseljacka satt på en betongsugga och tittade på telefonen utan att se upp. Bakom den första kranen skymtade flera till mot himlen.

Hon hade tagit emot brevet kvällen innan. Verksamhetsutvecklare, MCF Säkerhetsavdelningen, måndag 8.30. Det här var inte en inspektion. Hon hade bokat sig själv på resan utan att skriva diarienummer. Till H. Sjögren hade hon sagt att hon ville hinna med Avesta innan måndag, ett gammalt ärende. Han hade inte frågat vilket.

I kommunhuset tog det 10 minuter att hitta rätt. Tjänstemannen som tog emot henne hette Anders Werlind, projektansvarig kommun-USA, vilket var en titel hon inte hade sett på en svensk kommunbroschyr förut. Han var i femtioårsåldern, blåskjorta och slips, jovialisk på det sätt som män blir när de inte vet vad de ska säga.

– Datacenter är framtiden, sade han direkt, innan hon ens hade satt sig. Sysselsättning för en hel generation. Hela Norrland kommer hit och tittar på oss snart.

– Hur länge har ni grävt?

– 5 månader. Markarbeten i höstas, betong i januari, första hallen står innan midsommar.

Hon lät honom prata. Hon ritade kolumner i blocket – investering, motprestation, tidsplan – och han fyllde i dem utan att veta om det. Tomtens areal motsvarade hela centrala Hedemora. Anställningar i drift 40, kanske 50. Kommunens motprestation: vatten, ström, tillstånd, tystnad om elpriset. Han sade inte ordet tystnad. Han sade flexibilitet.

På väggen bakom honom hängde en tryckt karta över området med röda pluppar för planerade byggetapper. Sex pluppar. Hon hade trott att hon skulle se en.

– De kommer att ta mer mark.

– Det är optionerna i avtalet, sade han fortfarande leende. Det är inget vi har skrivit på än.

– Inte än.

Han ryckte på axlarna. Han kände till begreppet option utan att veta vad det innebar i praktiken. Maya hade läst USCENTCOM-dokumentet i en källare på Storgatan 3 veckor tidigare. Tre faser: sanitisation, operational seizure, commercial integration. Den tredje fasen utspelade sig inte i Iran utan här, i en bygd med plats för en bensinmack och en pizzeria, hos en man som sade flexibilitet när han hade tappat överblicken över sin egen inflytanderätt.

På bordet låg en P4-radio med locket avskruvat. Han noterade hennes blick.

– Den fastnar ibland. Min bror lagar den när han kommer på onsdagar.

Han slog på den ändå. Sveriges Radio gick ut med eftermiddagens nyheter. Iran-kriget slog mot tysk industri, sade rösten utan triumf. Energipriserna pressade kemibolagen, fabriker i Rhenlandet drog ned tempot, någon hade redan släckt en linje. Maya kände det hon hade vetat sedan torsdag. Andra fasen rullade som planerat. Tyskarna betalade priset för nyttan amerikanerna byggde in i sina nya tillgångar.

Nästa notis var mörkare. Huthirebellerna hade officiellt gett sig in i kriget. Drönare mot saudiska oljeanläggningar, hot mot rederier i Röda havet. Eskalering bortom ursprunglig plan, hade hon skrivit i ett memo förra söndagen. Hon hade tänkt att det var en risk. Hon hörde det nu som händelse i en radio bredvid en kaffekokare som tickade av sina sista 9 minuter på timer.

Werlind log lite bredare när det blev stilla.

– Tur att vi är så långt ifrån. Tur att vi gör vårt här hemma.

Hon stannade kvar 10 minuter till. Hon ställde två frågor som han svarade artigt på och en som han inte svarade på alls. När hon gick uppför trappan ut såg hon kartan en sista gång. Sex pluppar i Horndal. Hon visste utan att fråga att det fanns en likadan karta i varje kommunhus från Sundsvall ner till Skåne, med olika antal pluppar och samma typ av jovialisk man.

Tillbaka vid bilen plockade hon upp blocket och skrev i marginalen: verksamhetsutvecklare = den som hjälper Werlind sätta sin signatur på pluppar två till sex. Hon strök ordet hjälper. Hon ersatte det inte.

Vinden hade lagt sig. Solen låg lågt över bruksdammen och färgade vattnet kopparbrunt. På måndag skulle hon stå vid en glasdörr på Norra bantorget, dra ett kort i läsaren och gå in för att placera fler kranar mellan kyrktornet och bruksdammen i orter hon ännu inte besökt. Det var det jobbet betydde. Det hade alltid betytt det jobbet.

Hon såg upp mot kommunhusets fasad på väg ut. På den övre raden hade ett av fönstren en gardin som var dragen utan att vara stängd. Bakom gardinen rörde sig något, kanske en arm, kanske bara en fläkt. Hon noterade det utan att skriva ner det.

På fredag hade H. Sjögren sagt att de tar hand om sina egna. Hon förstod nu varför Werlind hade fått sin titel av någon som inte var hans chef.

Hon visste inte än om hon skulle gå dit på måndag.