Spår 2

Bänken vid spår 2 var av betong och kall genom byxorna. Maya hade kommit till Avesta-Krylbo strax före sju, parkerat bilen på den tomma pendlarparkeringen och gått in i väntsalen för att se på tidtabellen utan att läsa den. Hon hade köpt kaffe i en termoskopp på Statoil i Horndal innan hon vände söderut, och tåget mot Stockholm gick inte förrän kvart i tio. Hon hade tre timmar och hon hade inget hon behövde göra med dem.

Vinden kom i stötar från öster. 4 grader, sade en skylt vid biljettautomaten, ett tal som mest var en uppgift man kunde lita på. Solen kom och försvann i samma 15-sekundersrytm som dagen innan, som om en strömbrytare prövades av någon utan tålamod att välja. Mellan stötarna lade sig ett vått ljus över rälsen och försvann igen. Det var inget regn, men det var inte heller torrt.

Hon hade lagt jackan om axlarna och satt sig längst ut på bänken där träväggen mötte betongen. Termoskoppens lock stod öppet bredvid henne. Hon hade inte druckit på en stund. Kaffet skulle vara svalare än hon mindes när hon till slut sträckte sig efter det, och hon visste det utan att kontrollera.

På vägen ner till stationen hade hon kört förbi bygget. Plåtväggen gick fram emot vägen i nästan en kilometer, och i bilfönstret hade kranarna stigit upp över den i den ordning som hon redan kände. De omslöt första hallen, markerade en andra som ännu var fundament, och en längre bort väntade. Det var samma mönster som i Werlinds kommunhuskarta. Det räckte. Hon hade kört vidare.

Telefonen vibrerade i fickan. Hon tog upp den, scrollade förbi en notis från SVT, Trafikverket svarar på mammornas oro om trafiken i Horndal, utan att läsa klart, och en rad nedanför en annan, samma hörn av kartan, samma röster på en annan bänk. Hon stoppade tillbaka telefonen. Hon hade inte läst notiserna, men visste ändå vad som stod i dem.

En familj kom in från vänthallen. En kvinna i mörkblå dunkjacka, en man med ett lågt grepp om ett barns axel, en flicka i röd mössa som kanske var sju, en pojke som kunde vara fem. Modern drog en liten kabinväska efter sig. Bredvid henne rullade fadern en barnvagn. Vagnen var tom. Pojken satt inte i den. Han gick själv, lite stelt, som om han nyss lärt sig att skor ska peka rakt fram.

De stannade fyra meter från Mayas bänk. Modern släppte väskan och tittade upp mot tablån. Fadern släppte vagnen ett ögonblick för att lyfta pojken över en springa i betongen, satte ner honom igen. Flickan började springa. Hon sprang till nästa bänk och tillbaka, vände, sprang till bänken efter den, studsade åter som man studsar mellan väggar i ett rum man känner till. Pojken stampade takten med en sko mot perrongkanten. Modern sade något lågt utan att han slutade.

Maya såg på dem i flera sekunder för länge. Hon flyttade sedan blicken, lade handen mot bänkens betong och lät den vara där. Kylan låg först som en tunn film, sedan något kallare under huden, sedan ingenting. Hon förstod att handen hade slutat registrera kylan när modern lyfte väskan en andra gång och flickan kom tillbaka från sin tredje runda, bakvänt nu, baklänges på små skor.

Från en högtalare bakom kioskväggen surrade en radio på låg volym. Hon hörde inte rösten utan rytmen i den, det jämna lugna pratet om saker så stora att man läste dem i samma tonläge som man läste vädret. Olja över 116 dollar fatet. Iran anklagar USA för invasionsförberedelser. En liten paus. Trump säger att han kan beslagta Kharg Island. Trupputbyggnaden fortsätter. Hon registrerade utan att vända sig om. Operational seizure. Frasen kom upp i henne utan att hon hade kallat på den, från ett dokument i en källare på Storgatan som hon inte längre behövde öppna för att se. Pentagon hade slutat dölja sina datum. Hon nickade åt sig själv knappt märkbart.

Blocket låg i jackfickan. Hon tog upp det, lade det i knät, öppnade pärmen och daterade marginalen, 30 mars, och lät pennan ligga ovanpå raden. Hon såg ner på datumet en stund. Sedan stängde hon pärmen och stoppade tillbaka blocket i fickan. Pennan följde med, oanvänd.

Termoskoppens kaffe var precis så kallt som hon hade förutsett. Hon drack ändå två klunkar.

Flickan kom tillbaka och ställde sig framför vagnen. Modern satte handen på handtaget igen utan att titta. Pojken hade slutat stampa. Det blev en av de stillheter som ibland uppstår på perronger, där alla som väntar har gjort det tillräckligt länge för att inte längre prata. Vinden kom i en tyngre stöt från öster, förde med sig något som luktade vått trä och lite rök, försvann igen. Solen prövade strömbrytaren och slutade vid det.

Långt norrut, ovanför en bård av tall, kunde man kanske ana en smal silhuett mot himlen. Eller också inte. Maya tittade inte efter. Hon hade redan registrerat det hon behövde registrera den dagen.

Hon tänkte på vagnen utan att tänka det. Den vagnen, eller en liknande, någonstans på en annan perrong, längre norrut eller söderut, nästa månad eller månaden därpå. Det skulle vara fler vagnar än hon kunde räkna under det år som låg framför henne. Hon visste det utan att utveckla det.

Tåget mot Stockholm rullade in vid spår 2 fyra minuter efter utsatt tid. Det var ett orange-grått tåg som tystade allt det andra ljudet under en halv minut. Bromsarna slet långsamt. Dörrarna öppnades. Modern lyfte vagnen först, sedan kabinväskan. Flickan klev på och försvann bakom en glasdörr. Pojken stannade på perrongen, böjde sig ner efter något han hade tappat, en handske kanske, hittade den och vände sig om. Fadern lyfte in honom. Dörrarna slöt sig. Tåget stod kvar i tio sekunder till. Sedan rörde det sig.

Hon såg det glida iväg. Den röda mössan syntes inte i något fönster. Det var möjligt att flickan satt på fel sida. Det var också möjligt att hon hade tagit av sig den.

Perrongen var tom. Vinden kom i en sista stöt från öster och lade sig sedan. Solen försökte en gång till.

Maya satt kvar. Hon kände inte längre kylan från bänken. Det var så att hon märkte det. Betongen hade blivit ljum av hennes egen värme, och det fanns inget att flytta sig till.

Hon reste sig inte.