Första arbetsdagen
Hon valde tredje vagnen. Sätet vid fönstret, vänd mot färden. Ljuset kom in från sydost när tåget rullade ut från Stockholm Central, ett ljus som var renare än det skulle vara den 31 mars: 7 grader, inte en molnstrimma över Klarabergsviadukten, en aprilhimmel som hade kommit en dag för tidigt. Maya hade tagit sin marinblå jacka och en kabinväska som hon aldrig hade packat färdigt. Hon satte väskan mellan fötterna och räknade fönstren i Norrtull medan tåget gled förbi Karlbergskanalen. Fyrtio fönster i andra våningen, trettiotvå i tredje. Hon antecknade ingenting; sedan i går hade hon slutat anteckna.
Telefonen vibrerade på lårhöjd. France 24, en notis hon för ett halvår sedan hade konfigurerat att bryta igenom alla andra. Trump threatens to destroy Iran's Kharg Island oil hub if no deal reached. Hon läste rubriken två gånger för att känna efter om kroppen reagerade på något nytt nu när bilden hon ritat upp i sitt eget memo den 23:e höll på att fyllas i av någon annan. Den gjorde inte det. Hennes puls låg där den brukade ligga i tåg, någonstans runt 64.
Tåget passerade Sundbyberg. Hon gjorde matematiken i huvudet. Kharg producerade omkring 1,5 miljoner fat om dagen. Ett hot mot Kharg betydde inte att Pentagon hade backat, det betydde att tidsfönstret hade förskjutits framåt. Trumps nedtrappning hade varit teater på samma sätt som den svenska energikrisen hade varit teater. Mönstret höll på exakt det sätt hon hade beskrivit, geometriskt, oundvikligt. Hon hade förutsagt det i prosa som hamnat på en advokatbyrås skrivbord på K Street innan hennes egen chef hade läst det.
En andra notis kom upp. NYT World: Kuwaiti Tanker Full of Oil Struck Off Dubai Day After Trump's Threats. Eskaleringen sprang inte längre i veckor; den sprang i timmar. Hon scrollade vidare och stannade vid en svensk rubrik från i går som hon hade missat – SVT, från Luleå tekniska: 80 procent blir fel när industrin söker miljötillstånd – hör forskaren vid LTU. Samma universitet som Sandström hade kartlagt åt amerikanska intressen i sina sårbarhetsstudier, samma universitet som ständigt var blint för vad som låg under det egna golvet. Kanten av hennes leende rörde sig en millimeter och stannade. Ironin var inte rolig längre.
Telefonen ringde. Visning utan namn, men hon kände igen prefixet från Säkerhetsavdelningens kontorsväxel. Hon lät den ringa fyra gånger innan hon svarade. Tre signaler hade det varit tidigare i veckan.
– God morgon, sa H. Sjögren. Hans röst hade samma tempo halv åtta som halv tio. – Jag vill inte störa din resa. Jag vill bara säga en sak.
Hon svarade inte.
– Det finns en plats för dig. Om du inte vill börja på måndag, så finns den. Du kan läsa tidningar, du kan dricka kaffe. Du behöver inte säga nej till jobbet, du behöver bara inte komma. Vi tar hand om vårt folk.
Tåget passerade Märsta. Åkrarna låg torra och ljusa, en björkridå som ännu inte hade fått knoppar, en ladugård vars rött blixtrade förbi och försvann.
– Henrik, sa hon. Det var första gången på fyra dagar som hon sa namnet högt.
– Henrik mår bra. Han har en lägenhet, han läser, han ringer ibland. Du kan göra detsamma. Det är ingen ny byråkrati utöver den tystnadsplikt du redan har skrivit på.
Tåget gled in i Arlanda-tunneln. Hon tänkte sig taxibanorna ovanför betongtaket, en SAS-Boeing långsamt mot terminal 5, en lastbil med kompositmaterial stilla vid en hangar. Hon hade aldrig sett platsen från det hållet men kände den ändå. Hon tänkte på Gunnar Westholms parkas. Hon tänkte på de sex kranarna i Horndal i går, tre runt första hallen, två kring fundamentet, en på avstånd. Verksamhetsutvecklare betydde nästa kommun, nästa hall, nästa pluppmönster på kartan. Hon visste exakt hur det skulle se ut. Hon hade ritat det själv.
Det fanns nu tre dörrar att välja på. H. Sjögren erbjöd den första: tidningar och kaffe i en lägenhet hon aldrig skulle behöva förklara hyran på. Werlinds rum på måndag morgon var den andra. Den tredje hade hon inte talat om för någon, inte ens för sig själv förrän i går natt vid köksbordet på Bondegatan, där kaffet hade blivit kallt utan att hon märkt det.
– Jag måste tänka, sa hon.
– Jag finns vid telefonen, sa H. Sjögren. – Hela helgen.
Hon avslutade samtalet. Sedan höll hon mobilen i handen och tittade på den så länge det tog för tåget att rulla in i tunneln före terminal 5. Mörkret la sig över fönstret. Hon tryckte ned strömknappen tills skärmen släcktes och stoppade mobilen i jackans innerficka.
Tåget stannade. Dörrarna öppnades. Resenärerna kring henne reste sig och drog ut sina väskor från hyllorna.
Maya satt kvar.