Norrsken

Telefonen ringde 06:47 söndag morgon. Maya satt vid köksbordet på Bondegatan och hade just hällt upp första koppen, för stark som vanligt. Britts nummer i displayen.

"Maya. Jag har inte sovit." Britts röst var lägre än vanligt. "Någon frågade efter dig igår. Inte hos mig. Hos Pelle på distansenheten. Han frågade om din fadersutredning."

Maya satte ner koppen. Pelle var pensionerad sedan 2019. Frågan i sig sa något.

"När?"

"Igår eftermiddag. Och centralen ringde sen, vid tre. De frågade om en arkivpärm jag inte tagit fram."

Hon räknade andetag till fem innan hon svarade.

"Britt. Lyssna inte på dem."

"Jag vet." En paus. "Du borde veta att en reseorder ligger på din mejl. Kiruna. Du flyger 09:35."

Hon öppnade datorn medan hon fortfarande hade Britt på linjen. Reseordern var skickad 06:12 från en avdelning vars namn var nytt för henne, internationell krisberedskap, regional kontakt. Hon antecknade postboxadressen i blocket. Den var samma som faderns gamla papper hade pekat mot, fast med ett annat avdelningsnamn. Hon lade ifrån sig pennan och höll handen stilla på blocket.

"Britt. Vem skickade?"

"Det står inte. Det har det aldrig gjort."

Esrange Space Center låg där himlen tog vid. Marken var ljus av nattfrost som inte gett vika för aprildagen, gräset stelt mot stövelsulorna, vinden tunn och nästan likgiltig. 0 grader och en himmel som höll igen ljuset utan att dölja det. Hon räknade fönstren på glasbyggnaden vid uppfarten, 14 mot söder och tre i raden mot startrampen. Norrland låg utanför rutorna i ett tunt dis och såg större ut från marken än det brukade på kartan.

Dr. Anna Hedström mötte henne i lobbyn. I 40-årsåldern, kort blont hår, tunna glasögon, en väska som tycktes packad sedan i gryningen.

"Tidigt ute för en söndag," sa Anna och räckte över ett besöksband.

"Det var inte mitt val."

"Det är aldrig någons val här uppe."

De gick mot startkomplexet. Vinden tog tag i Mayas marinblå jacka, mer som en påminnelse än som väder. På en skärm i förbindelsegången rullade nyheter. Familjen till ett av Epsteinoffren begärde audiens hos kung Charles. Namnet flimrade förbi och fastnade ändå. Hon mindes pärmen från lördagen, faderns handstil i marginalen. Hon vände bort blicken.

Anna talade om civila uppdrag. Atmosfärsraketer, forskningsavtal med EU, samverkan kring satellitkommunikation. Det officiella språket. Maya lät henne prata och räknade dörrar i korridoren.

"Och de andra," sa Maya när de stannade vid en kortläsare. "Ni har Nato-observatörer här just nu."

Anna log knappt. "Det står inte i programmet."

"Amerikanska?"

"Jag svarar inte på det." En paus. "Du får titta. Det är därför du är här."

I monteringshallen stod två tekniker i overaller. Ryggdekalerna fick hon inte syn på, men de talade engelska som lät komma sydväst ifrån. Den ena hade en pärm i samma format som den Lars Forsström burit på Boreals byggplats. Maya vände inte huvudet. Hon räknade rader på serienummerdekalen i taket, sex stycken, varannan med ett prefix hon kände igen. Hon lärde sig numren utantill medan hon låtsades anteckna något annat.

På väg ut, nedanför den gamla startrampen, stannade Anna och pekade ut över hedmarken. En mast stack upp ur ljungen några hundra meter österut. Tre antenner. Riktade åt syd, sydväst och öster.

Maya stod stilla en sekund för länge.

"Ny?" frågade hon.

"Den var här när jag kom. Officiellt en kommunikationsmast för markstationerna."

"Officiellt."

Anna tittade på henne. "Du har sett en sån förut."

Det var inte en fråga. Maya svarade inte. Tre dagar tidigare, i Gällivare, vid Boreals byggplats, hade hon räknat samma höjd, samma riktningar, samma plats i terrängen i förhållande till en byggnad som inte borde behöva den. Hon antecknade i blocket, en kolumn till vänster, en till höger. Esrange längs ena sidan, Gällivare längs den andra. Hon ritade ett streck mellan dem. Det fanns ingen geografisk mening i det. Bara en operativ.

I receptionen satt en yngre tekniker framför en skärm där svensk polis hade fått ett nytt revir, ett dataspel med karta och patrullrutter. Maya läste rubriken halvt utan att vilja. Övervakningen rörde sig redan ut ur kropparna och började formera sig i andra rum. Hon släppte tanken. Den fick stå hos någon annan.

Före hemresan såg hon på flygplatsens TV ett reportage om en man i Piteå som lockat 300 personer att flytta till staden. Hon räknade i huvudet. Piteå fanns inte på Eva Stenholms kommunlista. Inte ännu.

I terminalbåset ringde Britt en gång till. Linjen lät som tidigare på dagen, samma småbrus, fast nu hörde Maya en annan ton ovanpå, ett svagt klick som lade sig en halv sekund efter Britts röst. Hon noterade tiden, 14:21.

"Britt. Hur många pärmar har du dragit ut åt centralen i april?"

Det dröjde innan Britt svarade.

"Tre. En i veckan."

"Vilka?"

En paus till.

"Energisamverkan 1995. Krisberedskapsmallen. Och en jag inte sett förut. Den hade din fars handstil i marginalen. Jag visste inte att den var kvar."

Maya såg startrampen genom fönstret. Solen hade fått fäste på toppen av masten. Antennerna kastade tre tunna skuggor över hedmarken, en mot syd, en mot sydväst, en mot öster.

Hon skrev de sista numren från monteringshallens dekal i blocket. Hon visste ännu inte om de stämde med signaturerna från Gällivare.

Hon hade en stark känsla av att de skulle göra det.