Samma avdelning

Klockan var halv tio när Maya stannade utanför H. Sjögrens kontor och räknade fönstren i korridoren. Sju på våning 7, varav fyra stängda. Det blåste 25 km/h utanför, och himlen över Slussen hade lagt sig som ett tjockt grått täcke som ingen tänkt lyfta på. 7 grader, samma som tidig november. Värmesystemet hade slagit igång på fel inställning. Det luktade torrt papper, och något metalliskt under kaffemaskinens andning från pentryt.

Sekreteraren gjorde en gest med hakan. Du kan gå in.

Sjögrens kontor var inrett som de flesta chefskontor på MCF, det vill säga inte alls. Skrivbordet var rent. På väggen hängde ett inramat porträtt av en organisationskarta från ÖCB-tiden, samma rörstruktur som Maya skymtat i Britts arkivpärmar. Sjögren själv satt vänd mot fönstret med ena handen runt en kaffekopp och den andra på en penna han inte använde.

Han pekade mot stolen. Sätt dig.

Maya satte sig och lade blocket på knäet. Hon tackade nej till kaffe och frågade om reseordern till Esrange. Hon formulerade det så enkelt det gick: hon ville bara förstå avdelningsindelningen, eftersom hon var ny på posten och ville lära sig flödet.

Det är en gammal indelning, sa han, fortfarande vänd mot fönstret. Internationell krisberedskap, regional kontakt. Den hette något annat tidigare. När jag kom in 2002 var den just omorganiserad. Hade varit en sektion under ÖCB fram till 1998. Sedan delades den upp. Jag glömmer namnet.

Han svängde stolen. Varför undrar du?

Maya höll handen stilla på blocket. Hon sa att hon hittat reseordern vid sammanställningen av sina egna underlag och att postboxnumret inte stämde med någon annan postlåda hon sett på huset. Hon hade trott att det var ett administrativt fel.

Sjögren skrattade ett kort, vänligt skratt. Det är inte ett fel. Det är vår förvaltningshistoria. Postboxen ärvde vi från en avdelning som inte längre finns. Dyker upp då och då på blanketter som ingen orkar trycka om.

Han lutade sig framåt och tog en klunk kaffe. Han nämnde, halvt åt fönstret, att hennes far jobbat i samma korridor på 90-talet. Energisamverkan. Två sektioner vägg i vägg. När 1998 års omorganisation kom slogs de ihop på pappret men separerades i praktiken. Märkliga år.

Maya nickade. Hon kände värmen i ansiktet stiga och bromsade in i den, höll andan i fyra slag, släppte ut.

Hon hade aldrig nämnt sin far för Sjögren. Det stod i hennes bakgrundspapper, antagligen, men inte på den nivå att en chef bläddrade i det vid morgonkaffet. Hon antecknade internationell krisberedskap, regional kontakt – ÖCB-sektion fram till 1998 – energi och kris vägg i vägg i en kolumn till vänster på sidan.

På skrivbordet låg en utskrift hon kände igen formatet på. Inte ramavtalet från Boreal, men samma slags pärmrygg, samma typsnitt i headern. Hon flyttade inte blicken dit för länge.

På väggen bakom Sjögren stod en liten skärm på, ljudlös. DN:s nyhetsfeed rullade. Hon såg rubriken om Trumps senaste utspel mot Iran innan hon hann avläsa den; hjärnan kände igen ordet Hormuz innan meningen var ihopsatt. Sjögren följde hennes blick.

– Det där, sa han.

– Det där, sa hon.

– Han har sagt det förr. Han kommer säga det igen. Sedan kommer det inte hända, eller hända i en annan form.

Hon nickade. Han hade rätt om mönstret och fel om innebörden. Trumps utspel om Hormuzsundet hade hon sett indexerat i tre olika sammanställningar de senaste två veckorna. Det var inte ett tillfälligt utbrott. Det var en upptrappning som tjänade någon annans schema. Hon antecknade ingenting. Räknade andetag i stället.

Telefonen surrade på Sjögrens bord. Han tittade ner, slog av ringtonen. Drönareärendet, sa han ursäktande. Måste ta det om en stund. Saken med skogsbranden i Oskarshamn igår, VMA gick ut för att ett ställverk slogs ut, vi tror det är kabeln som flyttades vid arbetet i höstas, men de utreder. Det är dagar nu.

Maya sa att hon inte tänkte hålla honom. Hon reste sig.

Vid dörren stannade hon. Hon frågade, så ledigt hon kunde, om sektionen som omorganiserades 1998 hade haft samma kontaktytor som dagens avdelning. Med externa parter, om sådant fanns.

Sjögren såg på henne en kort sekund för länge. Det fanns ett K Street-arrangemang. Bilateralt. Fasades ut. Officiellt.

Hon tackade och gick.

I korridoren stannade hon vid kaffemaskinen och fyllde en kopp hon inte ville ha. En kvinna i grå kavaj diskuterade med en kollega om ett möte med en dansk firma om luftrumsövervakning. Maya hörde ordet Kina fällas i bisats, de stänger ner sitt luftrum, vi öppnar vårt, sedan ett skratt som inte var roligt. Hon gick vidare.

På sitt eget kontor satte hon sig vid skrivbordet och drog streck mellan tre kolumner i blocket: fadern – ÖCB-sektion – 1998; jag – internationell krisberedskap – 2026; Sjögren – samma postbox. Strecken bildade en triangel som inte skulle ha gått ihop på en organisationskarta. På den operativa rörde de sig som en enda krets.

Frågan var den första hon ställt sig hela morgonen och inte fått svar på. Visste Sjögren att han nämnt fadern utan att veta vem fadern var? Eller visste han precis vem hon var, och hade nyss berättat att han visste, lugnt över kaffet, för att se vad hon gjorde med informationen?

Hon hade inte svaret. Hon visste bara att hon stod i en korridor som hennes far stått i, vänd mot ett fönster mot samma tegelinnergård, och att avdelningen som skickat honom till Stilla havet 1995 fanns kvar. På pappret som något annat. I praktiken som den den alltid varit.

Hon räknade fönstren i huset mittemot. Fjorton.

På skärmen i pentryt rullade en notis: Vietnams chaufförer slår larm om bränslepriserna efter Hormuzkrisen. Hon stannade till och såg den passera. Inte längre nyheter från andra sidan jordklotet. Samma operations utlöpare, beräknade mot någon annans kalender.

Hon satte sig vid datorn och loggade in.

Tre nya mejl. Två administrativa.

Det tredje var från avdelningen för internationell krisberedskap, regional kontakt. Avsändaren stod som initialer/säkerhetsfunktion. Ämnesraden var ett ord.

Välkommen.