Systemfel

Västernorrlands läns sjukhus låg i en backe ovanför E4:an, betonggrått och ljust i april. Maya parkerade utanför akutintaget och blev stående vid bilen. 2 grader i Sundsvall, klar himmel, en vind så svag att hon inte hörde den ens i de bara björkarna. Solen lade en blek glans över glaspartierna vid entrén, och innanför dörrarna såg hon ett halvtomt väntrum med tre raddor stolar och en TV-skärm högt på väggen där bilden bytte färg utan att hon kunde höra ljudet.

Hon tog blocket från sätet. Daterade marginalen. Räknade fönstren längs fasaden av vana – 14 i nedre raden mot söder, tre på övre planet mot helikopterplattan.

Inne luktade det desinfektion och maskinkaffe.

Dr. Anders Nyström stod redan i korridoren utanför akuten när hon hade legitimerat sig vid disken. Han var i 50-årsåldern, mörkblå skjorta uppknäppt vid halsen, en penna i bröstfickan som han plockade upp och stoppade tillbaka utan att använda. Hon märkte att han inte hade sovit.

– MCF, sa han och nickade, mer åt sig själv än åt henne. – Det var ovanligt.

– Jag är inspektör. Det är en oannonserad rond.

Han log kort, utan glädje. – Då kommer ni vid rätt tillfälle.

Han öppnade en glasdörr in mot en sal där alla skärmar utmed väggen visade samma sak: en grå dialogruta över ett patientschema. Anslutning till central avbruten. Försöker återansluta. Ingen rörde dem. Två sköterskor satt böjda över pappersark som de fyllt i för hand. En undersköterska gick förbi med en blodgaspatron i handen och frågade någon om tider.

– Cosmic, sa Nyström. – Ni har läst om det. Hos oss började det i natt. Klockan 3 låg systemet stilla i 40 minuter. Vi fick ringa labbet. Vi fick fråga patienter om mediciner de inte mindes namnen på. En kvinna fick fel insulindos därför att den centrala journalen inte ville fram.

Han sa det utan att höja rösten, och just därför trodde Maya på det.

– Hon klarar sig, tillade han. – Den här gången.

Han visade henne in på ett kontor med tre monitorer. Den i mitten visade en lång logg med tidsstämplar och felkoder, en feed som tickade utan att stanna. Han pekade på en kolumn längst ut till höger.

– Allt går till en samordnande server. Region Västernorrland lade journalsystemet i samma centrala loggstruktur som blev ny i fjol. För spårbarhet, sa man. Förut hade vi en lokal kopia. Nu går allt först ut. Sedan tillbaka. När leden bryts ser vi inte våra egna patienter.

Maya antecknade. Centralt loggat, lokalt blint. Hon ritade en pil från ordet centralt ut mot kanten av sidan. Hon kände igen pilens sträckning från blocket föregående onsdag, från ramavtalet i Gällivare, från vindkraftskartorna på KTH.

– Vart går loggarna? frågade hon, och försökte göra rösten platt.

Nyström rullade upp ett administrationsfönster. Adressen stod på en rad utan rubrik, en intern sträng som slutade på ett domännamn hon inte hade sett förut men på en serverprefix hon kände igen.

Hon höll handen stilla på blocket.

Det var samma prefix som låg överst på listan över kommunala datacenter i Eva Stenholms uppdragsbunt.

Hon noterade ingenting. Sa istället:

– Vem äger servern? Sjukvårdsregionen?

– Officiellt. Han betonade ordet utan att tänka på det. – Driften ligger på en regional samverkansenhet. Den är ny. Det är så det heter när man inte vill förklara vem som gör jobbet.

På korridoren utanför sa någon högt att avtalet med Iran skulle skrivas under på fredag, i Islamabad, och att Trump nu pratade om två veckors eldupphör som om det vore han som kommit på ordet. En städare lyfte blicken från vagnen och sa att det skulle bli tystare på akuten den dagen – alla skulle glo på TV då – och Nyström log lite åt det utan att ändra ansiktet i övrigt. Maya hörde Pakistan-namnet en gång till från någon som passerade.

Hon hade hört det två gånger samma vecka, i samband med Gripen-klippen på YouTube. Hon noterade en linje i blocket. Pakistan i marginalen, en pil ut mot ingenting. Återigen en pil mot ingenting.

De gick tillbaka mot akuten. Vid disken stod en sjuksköterska i 60-årsåldern och sorterade pappersremsor med pulsmätningar. Hon såg upp när Maya passerade, höll blicken kvar för länge, och tittade ner igen.

– Margareta, sa Nyström. – Hennes minne är vår äldsta arkivserver.

Margareta torkade händerna mot förklädet och såg på Maya på samma sätt som mannen på perrongen i Hudiksvall hade gjort en vecka tidigare – som om hon kände igen någonting hon själv inte var säker på att hon ville känna igen.

– Lindqvist, sa hon, och lät namnet ligga kvar i luften. – Du är inte Mikael Lindqvists dotter, eller hur?

Maya höll ansiktet stilla. – Jo.

– Jag tänkte väl det. Du har fars haka. Han var här en gång. På 90-talet. Det var nåt med ett servicekonto till röntgen. Han kom med två amerikaner som inte fick fotograferas.

Hon sa det som man säger sådant man tänkt på i 30 år utan att ha haft någon att säga det till. Sedan vände hon sig mot pappersremsorna igen, som om hon ångrat orden.

Maya tackade utan att veta vad hon tackade för. Hon gick tillbaka in på kontoret med Nyström och bad om att få se serveradressen ännu en gång.

Hon jämförde långsamt prefixet hon mindes från Eva Stenholms lista. Hon räknade tecknen mot minnet. De stämde, exakt och inte nästan.

Loggarna från ett akutsjukhus i Sundsvall gick till samma centrala plats som loggarna från kommunala krisbeslutscentraler i Norrbotten. De gick till samma plats som de övervakningsdata Britt hade beskrivit som hämtade på lördagar. De gick, om hon räknade rätt, till samma adress som postboxen för avdelningen som omorganiserades 1998, året fadern slutat sina amerikanska uppdrag och, enligt H. Sjögren, fortsatt under annat namn.

Hon stängde fönstret innan Nyström hann följa hennes blick. Hon ställde en oviktig fråga om driftavbrottet i natt och fick ett oviktigt svar.

I korridoren ringde någon från radiologi om en ny anslutningskrasch på röntgen. Margareta svarade. Maya hörde henne säga, mycket lugnt, att de fick gå tillbaka till papper.

På vägen ut räknade hon stegen från kontoret till entrén och fick 32. Hon räknade en gång till.

Klart aprilljus över Norra berget. Telefonen vibrerade en gång i fickan utan att hon plockade upp den.

Om Cosmic-loggarna gick dit, gick journalerna dit. Om journalerna gick dit, gick också det som stod på dem.

Operationen visste inte bara var ledningarna grävdes ner eller var rymdrampernas antenner riktades. Den visste vem som låg på akuten i Sundsvall klockan 3 i natt, och i vilken arm hon hade fått fel insulindos.

Hon satte sig i bilen utan att starta den. Aprilljuset låg utan värme på vindrutan. Det handlade inte längre om datacenter eller energiledningar utan om människor som låg ner.