Energikartorna

Jag har läst allt. Skriver kapitlet nu.

# Energikartorna

Valhallavägen låg under en himmel som inte hade bestämt sig. Molnen hängde lågt över KTH:s tegelfasader, ett täcke av april som varken regnade eller släppte fram ljus. Vinden gick i stötar längs Roslagstull och plockade upp damm från trottoarerna, höll det en stund i luften och släppte det. Maya stannade vid trappan upp till energiforskningsavdelningen, drog jackan tätare. 5 grader. På väderappen hade det stått 5 grader sedan i går. Norrlandsljuset hade följt med henne ner.

Hon räknade fönstren mot innergården medan hon väntade. Tolv på den högre flygeln, sju på den lägre. Det fjärde uppifrån stod öppet trots blåsten. Någon hade glömt det.

Dr. Elisabeth Lundberg kom emot henne med kaffemugg i handen, en kvinna i femtioårsåldern, glasögon i håret och en ull­kofta som luktade torkad lavendel. Hon nickade åt Maya som om de hade träffats förut.

– Ni är från MCF. Energiprogrammets kommunala del.

Det var inte en fråga.

Lundberg gick före in i ett rum som mest var skrivbord och skärmar. På den största visade ett geografiskt informationssystem nordsvenska kommungränser i tunna gula linjer. Vindkraftsparker som blå punkter. Punkterna låg i kluster.

– Innan vi börjar, sa Lundberg, ni har sett SVT i morse?

Maya skakade på huvudet.

– Gällivare. Politikerna eniga. Nej till vindkraftsatsningen. – Lundberg ställde sig vid skärmen. – Det är fjärde nordliga kommunen sedan jul. Samma argument, samma juridiska ombud, samma tidpunkter. Vi har gjort en liten kartläggning, vi som är intresserade av sådana saker. Det är ingen folkrörelse. Det är en koordinerad rörelse.

Hon klickade upp en lista med kommunfullmäktigeprotokoll. Olika kommuner, samma advokatfirma som ombud för de organisationer som överklagat. Maya kände inte igen namnet på firman. Men hon kände igen att samma firma också stod under rubriken kommunala ramavtal — juridisk granskning i en kolumn till höger.

Hon satte sig. Tog upp blocket. Daterade marginalen.

På den andra skärmen rullade SR Ekot ljudlöst. Trump på presskonferens, läpparna i rörelse. Tidsfristen löper ut. Maya hade sett rubriken på telefonen i hissen. Hot om att slå ut Irans infrastruktur. Det var inte hennes ärende. Det skulle inte ha varit hennes ärende. Men Lundberg pekade åt skärmen utan att titta dit.

– Det där är atmosfären, sa hon. Vi pratar inte om det öppet, men det styr vilka projekt som får fortsätta och vilka som plötsligt blir för dyra.

Hon klickade fram en svensk artikel. Mälarenergi pausar koldioxidinfångningen. Alldeles för dyrt.

– Förra året var det lönsamt. I år är det inte det. Inget har hänt med tekniken.

Maya skrev ett ord i blocket. Kostnadsmönster. Hon ritade en pil från ordet ut mot kanten av sidan, lät den peka på ingenting, eftersom hon ännu inte visste vad den pekade på. Kommunala datacenter som plötsligt blev dyrare när ramavtalet skulle skrivas om. Fyra svenska CCS-projekt som lagts ner det senaste halvåret. En kommun som stoppade vindkraft samma vecka som krisberedskapsavtalet skulle förnyas.

– Vem styr detta? frågade hon, för formens skull.

Lundberg tittade kort på henne, sedan ut genom det öppna fönstret som ingen stängt.

– Internationella ramavtal, sa hon. Vi får direktiv som heter regional koordinering. Vad det betyder operativt vet ingen som inte sitter på rätt sida ett bord.

Regional koordinering. Maya skrev ner orden ordagrant. Det var samma fras Eva Stenholm hade använt på tåget norrut, samma fras hon hade läst i bilaga 3 till ramavtalet i Lars Forsströms hand vid Boreals byggplats. Det var samma fras som stod i den engelska 1995-mallen från faderns pärm, regionally coordinated, översatt utan att översättas.

Telefonen vibrerade i fickan. Eva.

Maya gick ut i korridoren, höll telefonen tätt mot örat. Bakom henne diskuterade två doktorander Artemis II som skulle runda månen senare i veckan. Den ena sa något om att SVT skulle sända direkt. Den andra svarade att amerikanerna alltid sände när de behövde påminna sig själva om att de fortfarande kunde. Skratt. Ett skratt som inte var roligt.

– Är du klar med Lundberg snart? sa Eva.

– Nej.

– Bra. Lyssna. Nästa uppdrag är Sundsvall, energidistribution. Vi koordinerar regionalt, så det kan komma ändringar i programmet.

– Vem är vi?

En paus som var en aning för lång.

– Avdelningen. – Eva log in i sin egen tystnad, det hördes i rösten. – Du får detaljerna i veckan.

Hon lade på.

Maya stod kvar vid fönstret in mot trapphuset. Stockholm under aprilkappan, vinden som plockade upp damm och lade det åt ett annat håll än för en minut sedan. Hon räknade andetag till fem.

När hon kom tillbaka in hade Lundberg öppnat en ny flik. En teknisk databas, fil­logg från utrustning vid svenska forskningsstationer. Lundberg höll på att förklara något om mätinstrument från Abisko och Tarfala, om hur de upphandlats genom ett samverkansavtal som gjorde ramavtalet möjligt.

Maya hörde inte hela meningen.

För på listan, längst ner, stod ett serienummerprefix.

Hon hade sett det förut. Hon hade memorerat det förra söndagen i Esrange monteringshall, varannan rad i sex rader, samma fyra tecken före strecket. Hon hade upprepat dem tyst hela tågresan tillbaka, för att inte glömma dem innan hon kom hem och kunde skriva ner dem.

De fanns här. På KTH:s offentligt sökbara databas över forskningsutrustning som svenska energiprojekt använde.

Hon höll handen stilla på blocket. Hon antecknade ingenting.

– Är det här utrustning, sa hon till slut, som upphandlats genom svenska forskningsmedel?

Lundberg nickade utan att titta.

– Genom samverkansavtalet, ja. Officiellt amerikanska partner­bolag. Det är inget konstigt med det. Vi köper sådant från USA.

Maya tittade på prefixet en sekund för länge.

Det var inte konstigt att svensk forskning köpte amerikansk teknik. Det var inte konstigt att forskningsstationer hade serienummer.

Det konstiga var att samma teknik som mätte vindar i Tarfala och temperaturer i Abisko hade installerats i en monteringshall på Esrange där två amerikanska tekniker arbetade utan att finnas i några dokument, och att samma prefix sannolikt fanns på antennmasten i Gällivare som ingen visste vem som rest.

Hon böjde sig fram mot skärmen, som om hon ville se något i en graf. Det hon egentligen läste var datumet längst till höger i tabellen.

Första installation: april 1995.

Hon vred huvudet en aning. Lundberg pratade om vindprognos­modeller. Maya hörde inte längre.

Hennes far hade börjat sin pärm i april 1995.