Centralen

Karolinska låg blekt mot förmiddagsljuset i Solna, klart över Hagaparken och 5 grader i en termometer någon hängt vid personalingången. Vinden tog tag i björkarnas magrare grenar utan att riktigt nå in över parkeringen. Maya räknade fönstren längs den långa fasaden mot Eugeniavägen. Tjugotvå på markplan, fjorton på övre, ett antal hon redan glömt på det femte planet där servrarna stod. Inne i foajén låg lukten av desinfektion över allt annat. En undersköterska ledde en äldre man mot en hiss som inte kom.

Hon gick fjärde i raden genom säkerhetsslussen, efter två besökare och en sjukvårdare som passerade utan att slå koden. IT-avdelningen låg två våningar ovanför akuten. Inger Blomqvist hade rensat skrivbordet inför mötet. Termos, tre pärmar, en skärm som satt aktiv men tom.

– Du frågade om Cosmic-felen, sa Inger.

Hon var i femtioårsåldern, axellångt brunt hår med grå strån vid tinningen, en stickad kofta som luktade tobak fast hon förmodligen inte rökte längre. På väggen bakom henne hängde ett organisationsschema från 2019 som ingen hade orkat byta ut.

– Trettio rapporter sedan oktober, fortsatte hon. Servrarna avbryter mitt i journalskrivning. Personalen får fylla i på papper, scanna in efteråt. Vi förlorar tid. Information försvinner i mellanrummen. Jag har skickat in det fyra gånger till säkerhetsavdelningen.

– Och?

– Inget svar. Inte ens en kvittens.

Maya slog upp blocket. Hon daterade marginalen och skrev Karolinska, 30+ rapporter, oktober till april. Det som överraskade henne var inte siffran. Det var lugnet i Ingers röst.

– Du skickade in dem fyra gånger.

– Och fick samtal från en avdelning jag inte visste fanns. De sa att administrationen sköter administrationen. Att Cosmic är ett driftärende. Att jag inte ska eskalera.

Maya antecknade. Hon ritade en kolumn till vänster för Karolinska, en till höger för Västernorrland, drog ett streck mellan dem. Två sjukhus, samma symptom, samma tystnad efter rapport.

– Kan du visa mig vart loggarna går?

Inger tvekade en kort stund. Sedan vände hon skärmen.

Det var ett administrationsfönster, inte särskilt skiljt från det Anders Nyström hade öppnat för henne i Sundsvall två dagar tidigare. Serveradressen hade samma prefix. Maya kände igen det från Eva Stenholms uppdragslista, från krisbeslutscentralerna i kommunerna. Strukturen var inte sjukvårdens. Den var någon annans, till låns.

– Officiellt regionens, sa Inger. Inofficiellt vet jag inte. Vi får skicka data dit. Vi får inget tillbaka.

Maya antecknade centralen med liten bokstav, sedan strök hon den och skrev om den med stor. Hon ritade en pil till prefixet i marginalen. Hon hade sett samma rad i Lars Forsströms ramavtal i Gällivare, i Annas pärmar på Esrange, i KTH-databasen. Hon kunde se Pentagon-mallen sätta sig över sjukvårdens struktur som ett raster över ett fotografi.

I korridoren utanför pratade en städare med en undersköterska om radionyheterna. Något om Melania Trump som förnekade samröre med Epstein. Städaren skakade på huvudet, sa att de alltid förnekar och alltid har gjort. Undersköterskan svarade att hon hade glömt vem Epstein var tills i morse. Maya stannade vid kaffemaskinen. Hon hörde namnet ett halvt steg innan hon kände det. I faderns pärm fanns en folder från 1994 med samma namn på en flik, en gång övermålad med blyerts. Hon hade inte trott att hon skulle höra det igen denna vecka.

Hon gick tillbaka in till Inger.

– Vem ringde dig från avdelningen du inte kände till?

Inger öppnade telefonloggen. Numret saknade prefix. Bara fyra siffror.

– Internt nät, sa hon. Men inte vårt. Jag bad sekreteraren ringa upp. Hon fick svaret att linjen avregistrerats efter mitt samtal.

Maya skrev ner siffrorna. Hon kände inte igen dem. Det var inte poängen. Poängen var att de fanns.

– Och MCF?

Inger såg på henne med ett uttryck Maya hade börjat känna igen. Inte rädsla. Tröttheten hos någon som vant sig vid att bli avvisad.

– MCF skickade en skrivelse till sjukhusledningen i januari. Att det inte fanns skäl att utreda Cosmic-problemen utöver sjukhusets egen rutin. Avsändaren var avdelningen för internationell krisberedskap. Jag har den i lådan om du vill se den.

Hon ville se den. Hon ville inte se den. Hon nickade ändå.

Det var en halv A4-sida. Texten var skriven på tjänsteengelska som översatts utan särskild omsorg till svenska. Avsändarinitialer i nedre kant. Postboxnumret hade hon redan i blocket sedan i tisdags.

Hennes telefon vibrerade mot bordet.

H. Sjögren. 11:14.

Hon gick ut i korridoren och ställde sig vid ett av fönstren. Två taxibilar bytte plats utanför akutintaget. Vinden plockade upp damm från trottoarerna mot Eugeniavägen, klar himmel ovanför Karolinska, en sky som inte värmde någon.

– Lindqvist, sa Sjögren.

Han brydde sig inte om att presentera sig. Rösten var ljus, vänlig, som första gången på sjunde våningen när han pratat halvt åt fönstret om sin tid på ÖCB.

– Karolinska, fortsatte han. Inger Blomqvist har bra rutiner. Jag vill att du låter henne sköta dem.

Maya höll pennan stilla mot blocket och räknade till fem inom sig.

– Jag följer upp ett MCF-uppdrag.

– Det jag säger är att uppdraget är slutfört. Du har sett tillräckligt. Cosmic är sjukhusens fråga, inte vår. Vi samordnar inte deras journalsystem.

Han pausade. Hon hörde någon prata svagt i bakgrunden, ett papper som vändes. På en skärm i korridoren rullade en text om försvarsministerns kommentar om Trumps senaste Nato-utspel. Ansträngande, hette det. Rösten i Mayas öra var den motsatta.

– Vi pratas vid på måndag, sa han. Tack för att du ringde upp.

Han la på utan att ha ringt först.

Hon gick tillbaka in till Inger. Dr. Blomqvist satt med skärmen vänd mot sig själv nu, fingrarna stilla över tangentbordet.

– Han sa åt dig att gå hem.

– Han sa åt mig att Karolinska var slutfört.

Inger nickade som om hon hört svaret förut.

– Det är en sak till du borde se, sa hon. Innan du går.

Hon vände skärmen igen. Det var ett annat administrationsfönster, en mer detaljerad logg. Cosmic registrerade inte bara patientdata. Det registrerade också personalens sökningar. Vilken läkare som hade öppnat vilken journal, från vilken terminal, hur länge.

Inger scrollade ner till en filtrerad lista. Användarsökningar flaggade för uppföljning, oktober 2025–april 2026.

Längst ner stod tre poster med konsekutiv tidsstämpel. De var inte från Karolinska. De var från en MCF-terminal i Solna. Sökorden var Lindqvist, Mikael. Sjukhusbesök, 1995–1998.

Maya såg på datumen. Förra tisdagen, klockan 09:14. Onsdagen, 13:46. Torsdagen, 16:02. Hon hade gjort sökningarna från sin egen dator, mellan möten, i pauser hon trott att ingen såg.

Hon lade pennan ifrån sig på blocket utan att skriva något.