Legitimering

Vårljuset låg vasst över Kungsholmen vid niotiden, klar himmel utan värme och en vind från Riddarfjärden som plockade upp damm vid övergångsstället på Fleminggatan. 6 grader på skylten utanför apoteket. Maya gick förbi den utan att räkna fönster. Hon hade glömt blocket på köksbordet och fått vända i trapphuset. Det räckte med en sömnlös natt för att rutinerna skulle börja skava.

Hon tog hissen till sjunde våningen. Konferensrummet var redan tänt. Eva Stenholm satt vid kortändan av bordet med två högar utskrifter och en termos som sannolikt inte innehöll det kaffe MCF serverade. Tobias Grenmark ställde en bärbar mot väggen vid whiteboarden, en man i fyrtioårsåldern, ljus skjorta utan slips, kavajen redan lagd över stolsryggen som om mötet skulle bli långt. Två andra verksamhetsutvecklare kom in efter henne.

– Nya listan, sa Eva. Kommunal IT-säkerhet. 15 namn att gå igenom till midsommar. Vi koordinerar regionalt.

Frasen träffade Maya som ett ord uttalat på fel språk. Hon hade hört den första gången i Gällivare, sedan i KTH-databasen, sedan i en skrivelse från avdelningen för internationell krisberedskap. Nu sa Eva den utan att höra den.

Listan kom som en pdf. Maya klickade upp den på sin laptop. Hon scrollade förbi de fem första utan att stanna och fastnade vid den sjätte. Sandviken. Den åttonde. Hofors. Den elfte. Bollnäs. Hon hade läst de namnen i en marginal i faderns pärm, tre rader i blyerts under en kolumn rubricerad energikorridor östra Hälsingland 1995. De stod nu under en annan rubrik, i ett annat årtionde, på ett annat papper. Samma kommuner.

Hon ritade ingenting. Hon klickade ner pdf:en och drack ur ett glas vatten någon hade ställt fram.

– Tobias går igenom protokollet, fortsatte Eva. Sedan tar vi tidsschemat.

Tobias släckte halva taklamporna och vände bilden mot väggen. Sju punkter på en lista, prydligt numrerade.

– Säkerhetsgranskningen följer befintlig metodik, sa han. Vi börjar med åtkomstkontroll, fortsätter med loggning, slutar med katastrofplaner. Vi tittar på deras konfiguration, inte på plattformens. Plattformen är godkänd centralt.

– Vad menar du med plattform? sa Maya.

Tobias log som man ler mot någon som ställer en fråga med uppenbart svar.

– Underliggande system. Operativsystem, molntjänster, ramverk. Dem granskar vi inte i kommunala uppdrag. Det görs av leverantören och sedan av Försvarets materielverk vid upphandling.

– Vid upphandlingen för vilka ramavtal?

– De ramar vi har. Han pekade på punkt fyra. Stora delen är amerikanska, det vet du. Vi tittar på hur kommunen använder dem, inte på vad som ligger under.

Maya antecknade plattformen granskas inte i blocket och drog ett streck under det. Hon ritade en pil från ordet ut mot kanten och lät den peka på en namnlista som ännu inte fanns. Eva hällde upp kaffe åt sig själv och åt en av verksamhetsutvecklarna. På väggen bakom Tobias hängde en informationsskärm med en rullande nyhetstext från intranätet. Artemis II har återvänt till jorden efter månvarvet, NASA bekräftar landning utanför San Diego. Det stod kvar i 5 sekunder, sedan ersattes det av påminnelser om semesteranmälan.

Notisen kom inte från svensk press utan från ett amerikanskt nyhetsflöde, inkopplat någonstans i underhållsrutinen. Maya hade aldrig märkt det förut.

Tobias gick vidare till punkt sex. Loggningsrutiner. Han sa att det viktigaste var att kommunens administratörer förstod sina egna privilegier och att alla driftsuppgifter dokumenterades hos respektive leverantör. Maya antecknade driftsuppgifter hos leverantör utan att höja blicken.

– Vi har en till sak att avhandla, sa Eva. Slottner uttalade sig på lördag. Inga beslut om att klippa banden till amerikanska techbolag. Det betyder att vi kan fortsätta enligt plan. Politiken vill att vi visar att tillsynen fungerar.

– Visar för vem? sa en av verksamhetsutvecklarna, en man Maya inte kände vid namn.

– För kommunerna. För medborgarna. För revisorerna. Eva drack en klunk kaffe. Den frågan är inte vår.

Tobias nickade. Maya antecknade ingenting på en stund. Hon hörde rummet röra sig runt henne, hörde Eva läsa upp tidsplanen, hörde Tobias svara på en fråga om åtkomstkontroll i Östhammar. Hon såg på listan på sin skärm, från Sandviken till Bollnäs, och förstod något hon redan visste utan att ha sagt det till sig själv.

Granskningen var designad för att intyga, inte för att hitta.

På framsidan av faderns pärm hade hon sett ett protokoll från 1996. Det var inte samma protokoll som låg på Tobias bild. Det hade samma form. Sju punkter, prydligt numrerade. Konfiguration på lokal nivå. Plattform godkänd centralt. En signatur i nedre kanten som hon hade trott var faderns, fram till tisdag förra veckan när hon hade sett den i en helt annan handstil.

– Maya? sa Eva.

Hon såg upp.

– Du tar Sandviken först. Vecka 17. Vi behöver en rapport som visar att rutinerna fungerar.

– Som visar?

Eva höjde inte ögonen från sin egen skärm.

– Som visar att de fungerar. Du vet vad jag menar.

Tobias log igen, samma le som tidigare, om än kortare.

Maya nickade. Hon stängde laptopen försiktigt utan att skriva något i blocket.

I korridoren utanför rummet stod en intern tv med Sveriges Radios förmiddagssändning på lågt ljud. Reportaget hade redan börjat. Jakten på en het fråga i Orsa, senaste kommunfullmäktige ställdes in eftersom det inte fanns något att besluta om. Reportern intervjuade en oppositionspolitiker som lät trött. De stora besluten, sa han, de fattas inte här längre.

Maya stannade utanför hissen. 6 grader fortfarande på skylten utanför fönstret, samma vind från fjärden. Hon öppnade blocket, daterade marginalen och skrev på en ny rad.

Sandviken. Vecka 17. Vad jag inte ska titta på.

Hon höll pennan stilla mot blocket utan att sätta punkt.