Sandviken

Jag har all kontext jag behöver. Skriver kapitlet nu.

# Sandviken

Söndagseftermiddagen över Sandviken hade aprils tunna, klara ljus, det som bara kommer när molnen försvinner några timmar innan kvällen tar tillbaka sin rätt. Maya gick längs Storgatan från stationen, marinblå jacka, blocket i innerfickan, en kaffekopp från konditoriet vid torget i andra handen. Apoteksskylten visade 8 grader. Vinden var inte mycket att tala om, men den drog rakt nedför gatan och letade sig in vid kragen.

Hon räknade fönstren längs fasaden mot Storgatan 8. Sex på markplan, åtta på andra, fyra på tredje där tekniska förvaltningen hade sin del. Rutan högst upp till vänster lyste. Någon väntade.

Mannen som öppnade var i sjuttioårsåldern, gråvitt skägg klippt kort, en tjock fleecejacka över skjorta som inte sett strykjärn på en söndag. Han räckte fram handen utan att presentera sig först.

– Rune Eriksson, sa han. Pensionerad. Jag öppnar när någon ny ska in i serverrummet utanför kontorstid.

– Maya Lindqvist. MCF.

Han nickade. Sa inget mer i hissen. Den var långsam, gammal, av den sort som aldrig byts ut förrän någon fastnar i den.

På tredje våningen luktade det damm och nymalt kaffe. En radio stod på vid en disk, lågt, P1 av reflex snarare än intresse. En manlig röst sa något om att den amerikanska delegationen lämnat förhandlingarna i Wien utan överenskommelse. Vi har gett vårt sista och bäst bud. Maya hörde frasen halvvägs genom korridoren och kände hur den fastnade. Den hade hon sett tidigare, fast i andra dokument. Statliga slutbud i fältarbete på 90-talet låter alltid likadant.

Två IT-tekniker satt vid var sin skärm i ett rum vägg i vägg. Den ene hälsade utan att titta upp. Den andre hade tagit av sig hörlurarna och såg ut som om han hellre suttit hemma. De hade lagt fram pärmen åt henne, en grå A4 med kommunens vapen och texten Granskningsmaterial Q2. Maya tog upp blocket, daterade marginalen 2026-04-12, Sandviken, Storgatan 8, ritade två kolumner.

– Vi börjar nedåt, sa Rune. Servrarna står i källaren. Det är där det är intressant, om man tycker att den sortens saker är intressanta.

Trapphuset var bredare än det behövde vara, byggt på en tid då man räknade med att flytta tunga saker mellan våningarna. På väggen i halvvåningen hängde ett inramat foto. Sandvikens tekniska förvaltning, julfest 1997. Maya stannade utan att vilja. En rad män i kavajer, en kortare rad kvinnor framför, någon hade rest sig halvt i bilden. Hon räknade ansiktena snarare än läste dem.

– Du var inte med på det där fotot, sa Rune neutralt, som om han kommenterade vädret. Men din far var. Längst till höger på övre raden.

Maya höll pennan kvar mot blocket utan att skriva.

– Vi gjorde energiinventeringen 96, sa Rune. Han var hit i oktober och igen i februari året därpå. Bra karl. Tystlåten. Jag kände igen dig på sättet du gick ner för perrongen.

Hon sa ingenting. Det var det enda hon kunde tänka sig att säga.

I serverrummet luktade det ny plast och torr luft. Två rack, det ena nyare än det andra. Rune kände inte till alla bokstavskombinationerna men han kände huset. Han pekade på ett ventilationsschakt högt upp i hörnet.

– Det där drogs när vi byggde om för fjärrvärmecentralen. 96. Jag var med och valde plats. Att ni nu har servrar i samma rum är inte en slump, det är att kommunhus är som de är. Man bygger där det redan finns hål.

Maya öppnade pärmen. Sju punkter, projektorvariant utskriven på A4. Hon kände igen dem från Tobias Grenmarks protokoll i förra veckan. Samma form, samma turordning, samma fotnot om att plattformen inte ingick i granskningens omfattning. Hon strök en lätt linje under fotnoten med blyertspennan.

– Vi får en lista varje halvår, sa den ene IT-teknikern utan att vända sig om. Vi prickar av. Sen får vi en pricklista tillbaka från Stockholm. Det går snabbt.

Maya nickade utan att kommentera. Hon antecknade intygar, granskar inte i högra kolumnen. Det var inte en ny insikt. Det var samma insikt två veckor i rad, vilket var värre.

Vid disken hade radion gått vidare. En notis om att Vänsterpartiet ville att Skinnskattebergs kommun skulle polisanmäla en lokalpolitiker, något om bokföring och otillåten påverkan, namnet hann hon inte ta. Hon antecknade Skinnskatteberg, V vill polisanmäla, kommunal, ringade in det. Hon visste inte vad det skulle peka på, men hon ritade en pil ut mot kanten av sidan ändå.

Rune såg på hennes block. Han log inte direkt, men något i munnen mjuknade.

– Han ritade också så där, sa han. I marginalen.

– Vem.

– Du vet vem.

Hon lät pennan vila. Räknade till fem inom sig.

På väg ut ur serverrummet stannade Rune vid ett gammalt arkivskåp i hörnet, ett av den sort som ingen längre bryr sig om att tömma. Han öppnade översta lådan utan att be om lov. Mappar i grön kartong, etiketter med blyerts.

– Jag tog fram en åt dig, sa han. När de sa att MCF skulle skicka någon. Jag visste inte att det skulle vara du. Eller jag visste det nog när jag såg namnet på listan.

Han la fram ett dokument på serverrummets monteringsbord. Två sidor, A4, papperet hade gulnat ojämnt så att hörnen var ljusare än mitten. Energiinventering Sandvikens kommunhus, fas 2. Datum: 14 mars 1996. Underst två signaturer, en bredare med svenska bokstäver, en smalare med en främmande hand.

Den bredare var hennes fars.

Maya kände igen handstilen innan hon kände igen namnet. Lutningen, tryckpunkten i L, det lilla mellanrummet före efternamnet. På samma rad där det stod plats var skrivet Storgatan 8, källarplan, serverutrymme planerat.

Inte planerat för servrar 96. Planerat för det som skulle bli servrar.

Hon höll pennan stilla mot dokumentet. Bakom henne fortsatte radion. Något om en lastbil som vält vid LKAB i Kiruna, en allvarligt skadad, sjukvårdshelikopter på väg från Luleå. Norrländska olyckor i söndagskvällens nyhetssvep, ord som passerade utan att stanna.

Rune sa ingenting. Han stod ett halvt steg bakom henne, händerna i fickorna, som en man som visar något han burit på i 30 år utan att veta vad han skulle göra med det.

– Han kom tillbaka i februari, sa han till sist. Med en till. Han pratade engelska.

Maya vände inte på huvudet.

– En? sa hon.

– Två.

Hon antecknade ingenting. Hon lät bara pennspetsen vila mot pappret, mitt emellan faderns signatur och den smalare handen bredvid, och försökte minnas om hon någonsin hört sin far tala engelska hemma vid köksbordet.

Hon kunde inte minnas det.