Registret

Fredagen kom med en himmel som inte kunde bestämma sig. Över Solvalla låg molnen i räfflor, ljuset bröts genom dem i smala remsor som föll snett mot travbanans grusyta. Det blåste från sydväst, jämnt och torrt, och termometern utanför entrén stod på 9 grader. Maya parkerade vid den bortre änden av besöksparkeringen och räknade fönstren längs den tekniska byggnadens fasad innan hon låste bilen. Tre på markplan, åtta på den andra, två blinda luckor på den tredje där serverrummet hade sina lokaler.

Hon hade fått adressen i ett mejl från Wiesel kvällen innan. Inspektion efter darknet-läckan. ATG:s kunder. Personnummer, kontonummer, betalningshistorik – allt hade legat på en rysk forumsida i två dygn innan Sveriges Radio rapporterade om det. Det stod klockslag på filerna. 03:47 svensk tid, en lördagsnatt. Det var den detaljen Maya tänkt på i bilen. Att någon hade laddat upp en halv miljon svenskars privatekonomi medan landet sov.

Wiesel mötte henne i receptionen. Samma skjorta utan slips. Samma pärm, samma händer ovanpå pärmen. Bredvid honom stod en man i sjuttioårsåldern, gråvitt hår klippt kort, en blå arbetsjacka som verkade vara samma jacka han burit i 30 år.

– Sven Eriksson, sa Wiesel. Pensionerad. Vi har bett honom komma in.

Eriksson nickade åt Maya men sa inget. Han hade en pärm under armen också, men hans pärm var sliten.

De gick genom korridoren mot teknikrummet. Det luktade kaffe och en svag underton av det rengöringsmedel som alla statliga byggnader använder. Maya räknade dörrar i sidled. Sex på höger sida innan den dubbla glasdörren med kortläsare.

I serverrummet stod metallskåpen i två rader. Blinkande lampor, låga fläktar. Hon hade sett samma uppställning på Karolinska, på Trafikverket i Borlänge, på krisberedskapscentret i Karlstad. Skåpen liknade inte bara varandra. De kom från samma leverantör, planerade i samma rumsmått.

Wiesel öppnade pärmen och vände en utskrift mot henne. Loggstruktur. Kolumner med tidsstämplar, IP-block, hash på sessions-id. Han sa inget. Han pekade bara med pekfingret.

Maya behövde inte mer än tre rader. Hon hade sett samma format en vecka tidigare på Karolinska, när Inger Blomqvist visat henne hur Cosmic skickade sina sökloggar vidare. Samma fältordning. Samma längd på hash-strängen. Samma exporttid varje halvtimme, jämn minut.

– Det är samma struktur, sa hon.

– Mm, sa Wiesel.

Eriksson hade ställt sig vid det andra skåpet med händerna i jackans fickor. Han tittade inte på utskriften. Han tittade på Maya.

– Du heter Lindqvist, sa han. Det stod i mejlet.

Hon nickade.

– Mikael Lindqvists dotter?

Hon kände hur pennan i innerfickan vägde tyngre än den brukade. Hon svarade inte direkt. Hon räknade tre andetag och sa sedan ja, det stämde.

Eriksson lät ögonen vandra över skåpen. Han hade en blick som tycktes räkna även den.

– Han var här i februari 1997, sa han. Två veckor. Hade två amerikaner med sig från ett företag jag aldrig fick namnet på. Vi kallade dem servicemännen. De installerade det de kallade säkerhetsförbättringar. Loggning, sa de. Spårbarhet. Det var nya ord på den tiden.

Maya tog fram blocket. Hon antecknade datumet. 1997-02. Hon ritade en pil från det datumet ner till tidsstämpeln på Wiesels utskrift, 2026-04-24, 03:47.

– Vad var det de installerade?

– Loggservrar, sa Eriksson. Officiellt för att vi skulle kunna återställa data om något kraschade. De ställdes in här på Solvalla men de skickade vidare. Vart vidare fick vi aldrig se. Din far skrev under leveransprotokollet. Jag skrev under installationsprotokollet. Två rader på samma papper.

Han tog fram pärmen och bläddrade utan att titta. Han visste sidan. Han vände den mot henne.

Två signaturer. M. Lindqvist, lutad åt höger med tryckpunkten i L:et. S. Eriksson, rakare. Datum: 13 februari 1997.

I marginalen, med blyerts, hade någon skrivit retains routing. Inte hennes fars hand. Den smalare handen från Sandvikens dokument, från Aurora Line-pärmarna, från Karolinskas servicekonton.

Hon drog ett streck i blocket från 1997 till april 2026. 29 år. Hon räknade hur många ATG-kunder som hade öppnat sina första konton under den perioden. Hon visste inte siffran. Hon kunde gissa. Två tredjedelar av de spelande svenskarna. Kanske mer.

Wiesel hade lutat sig mot skåpet. Han pratade i den tonen han brukade använda.

– Läckan kom från ett kluster i Frankfurt, sa han. Speglat dit i fjol. Men spegelpunkten var en gammal route. Vi har spårat den. Den slutar inte i Frankfurt.

Han sa det utan att säga var den slutade. Han behövde inte säga det.

Maya skrev ner tre ord under datumet. Frankfurt. Solvalla. Sverige. Hon ritade ett tunt streck mellan dem och insåg sedan att strecket pekade åt fel håll. Det började inte i Solvalla. Det slutade där.

På väg ut stannade Eriksson henne vid dubbeldörren. Han nickade åt Wiesel som gick före och väntade tills de var ensamma vid passerläsaren.

– Han talade engelska med dem, sa han. Med servicemännen. Hela tiden. Också när vi andra kunde höra. Jag tänkte aldrig på det förrän nu.

Han öppnade dörren utan att vänta på svar.

I bilen, innan hon vred om nyckeln, slog Maya på radion. Ekot rapporterade om Hormuz. Oljan hade brutit 106 dollar per fat. Sedan kom inrikes. Personerna som drabbats av nedfallet i Västernorrland 1986. En äldre man som hette Arne berättade om sin trädgård och sin son. Hans son hade varit fyra år den våren. Han hade nu en datajournal, en spelhistorik, en betalningshistorik som hade levt kvar i 30 år utan att han visste det.

Hon tog fram blocket och ritade två kolumner. Till vänster: Tjernobyl, nedfall, generationer. Till höger: ATG, Cosmic, servicemännen. Mellan dem ett streck.

I marginalen ritade hon, utan att tänka på det, en cirkel runt en rad siffror hon hade skrivit högst upp i blocket dagen hon började på säkerhetsavdelningen. Det var hennes eget personnummer. Hon hade skrivit det av vana, för att fylla i ett formulär. Hon hade glömt att hon skrivit det.

Hon räknade andetagen till tre och vred om nyckeln. Hon visste inte längre när hennes egna konton hade börjat loggas, bara att det måste ha varit innan hon fyllde tio.