Moln och speglar

Karlstad låg under ett ljus som inte hade bestämt sig. Hon räknade fönstren längs MCF:s västra fasad medan taxin svängde in på besöksparkeringen. Sex på markplan, sju på den andra, ett rutfält på den tredje där säkerhetsavdelningen hade sina lokaler. Klockan var lite över nio. Asfalten var fortfarande mörk av nattens regn och lukten av Klarälven hängde kvar mellan byggnaderna.

Hon hade tagit första tåget från Stockholm. På perrongen i Hallsberg hade hon lyssnat på en analytiker säga i radion att det inte fanns någon bensinransonering i sikte, trots energikrisen, och hon hade tänkt att analytikern arbetade med en annan karta än den hon själv läste varje morgon.

Marcus Sander mötte henne i receptionen. Säkerhetskoordinator. En man i femtioårsåldern med diskret slips och händer som inte fann ro vid hans sidor. De gick uppför trappan i tystnad. På väggen i korridoren hängde en inramad notis från regeringen om en hemlig molnlösning för svenska säkerhetsoperationer. Den var så ny att glaset fortfarande var dammfritt.

– Vi får hoppas att den blir klar innan hösten, sa Sander och nickade mot inramningen. Han sa det utan vikt.

Maya svarade inte. Hon antecknade dagens datum i marginalen på blocket. 25 april. Längst upp till höger skrev hon ordet moln och drog ett streck under det.

Sanders rum var rektangulärt och i det närmaste tomt. En skärm, en pärm, två stolar, en bok om strategisk kommunikation som inte såg läst ut. Han satte sig och vände skärmen halvt mot henne. På SVT:s liveflöde rullade nyheten om Trumps anklagelser mot Iran och de AI-genererade bilderna av åtta dödsdömda kvinnor som ingen kunde verifiera. Han tystade ljudet utan att stänga bilden.

– Det är vad vi konkurrerar med nuförtiden, sa han, och log smalt.

– Vad konkurrerar?

– Verkligheten.

Hon ritade två kolumner i blocket. Till vänster: moln, regering, hemligt. Till höger: system, infrastruktur, redan här. Mellan dem ett tunt streck. Hon satte ingen punkt.

– Jag ville prata om molnlösningen, sa hon.

– Den är fortfarande på utredningsstadiet.

– Inte enligt regeringen. Enligt regeringen ska den upphandlas.

Sander vände handen i luften, ett halvt försvar. – Så formuleras det utåt.

Hon lade fram tre dokument på bordet. Faderns servicekonto från 1995, fortfarande aktivt. En loggsekvens från Cosmic-systemet hon lyft från Karolinska. Ett mejl mellan Eva Stenholm och en avsändare i Stockholm vars adress slutade på fyra bokstäver hon inte ville säga högt. Hon vände dem mot honom, ett åt gången, som om hon delade ut kort.

Sanders ansikte stelnade.

– Jag vet att de finns, sa hon. Jag vet att de har funnits sedan -95. Jag vet att de ligger i sjukhusens loggar, i kommunernas ramavtal, i Esranges serienummer. Jag vet att regeringens hemliga moln ska byggas ovanpå ett amerikanskt som redan kör. Och jag vet att den isbrytare vi just nu beställer byggs i Sydkorea, medan den infrastruktur som faktiskt avgör om Sverige fungerar redan ägs någon annanstans.

Sander höll på pärmen utan att öppna den.

– Du tror att det här är nytt, sa han till slut.

– Jag tror att det inte är hemligt på er nivå. Bara på vår.

Det var den meningen som fick honom att titta upp. Ögonen var inte arga. De var trötta på det sätt en del statstjänstemän blir när någon från en annan avdelning säger högt det de själva tänkt på i ett decennium utan att kunna formulera.

– Maya, sa han. Han använde hennes förnamn för första gången. Det här samtalet sker inte. Du förstår det.

– Jag förstår att det sker.

Hon höll pennan stilla mot blocket.

Han öppnade pärmen ändå. Inte för att visa något, utan för att ha någonstans att lägga blicken. Hon såg signaturen på första bladet utan att läsa den. Lutningen kände hon redan.

– Vi har vetat länge, sa han. Det vi inte har vetat är vad vi kan göra åt det. När du ringde i fredags trodde jag att du kom hit för att fråga om molnet. Inte för att berätta att du redan vet vad molnet ska skyla.

Hon antecknade ordet skyla. Det var inte hans ord, det var hennes översättning, och hon ville se det skrivet.

På skärmen bytte SVT till en notis om den nya isbrytaren. Bilden visade ett fartyg under en sydkoreansk varvskran. Det var som att se en svensk vinter klippas ur ett asiatiskt fotografi.

Telefonen i hennes ficka vibrerade. Okänt nummer. Hon lät den gå.

– Kan jag få veta vem som beställer molnet.

– Du frågar fel sorts fråga.

– Vad är rätt.

– Vem som beställer det som redan kör.

Telefonen ringde igen. Samma nummer. Hon lade den på bordet, skärmen uppåt, så att även Sander kunde se. Han betraktade den utan att kommentera.

På tredje signalen tog hon.

– Maya.

Rösten var Henriks. Hon hade inte hört den sedan han försvann från Sundsvall, någon gång efter det att han öppnat terminalerna åt henne och förstått när han inte borde vara närvarande. Han betonade fortfarande officiellt utan att veta om det. Den här gången sa han ingenting officiellt.

– Du har gått för långt, sa han.

Hon reste sig. Sander lyfte inte blicken.

– Var är du?

– Lyssna. De vet att du vet. De har vetat i flera dagar. Din telefon speglas. Den har speglats sedan Boden.

Hon vände sig mot fönstret och räknade fönstren på huset mittemot. Fem på markplan, åtta på den andra. På den tredje fanns inga gardiner.

– Av vem.

– Av samma system din far installerade.

Det blev tyst i luren ett ögonblick som var längre än ett ögonblick. På Sanders skärm bytte flödet tillbaka till Trump och Iran och de åtta kvinnorna, ljudlöst, munnar som öppnade och stängde sig om ord ingen kunde verifiera.

– Henrik. Var är du?

Han var redan borta.

Hon lade på och såg ner på blocket. Längst ner i marginalen, utan att ha tänkt på det, hade hon ritat en cirkel runt sin egen initial. Hon ritade en till, en yttre, lite skälvigare. Inte två cirklar bredvid varandra den här gången. En cirkel kring en cirkel. M.L., och det system som hade stått och tittat på henne från insidan av rummet hon själv arbetade i.

Sander hade inte rört sig.

– Vem ringde, sa han till sist, och hon förstod på rösten att han redan visste.