Systemkollaps

Maya kom till Falun strax före klockan tio och morgonen var gisten av kall klarhet. Solen låg ovanför de låga taken på Faluvägen utan värme, 7 grader, en svag nordvind som inte märktes på tröjan men som lade ett vitt drag över sjön borta vid Lugnet. Hon räknade fönstren längs regionhusets fasad. Tio på markplan, åtta på den andra, sju på den tredje där säkerhets- och driftavdelningen hade sin del.

X 2000 hade ställts in. Hon hade fått en plats på ett regionaltåg som stannade vid varje liten ort och hon hade suttit i en kupé där en man i fyrtioårsåldern tittade upp varje gång hennes mobil rörde sig. Hon hade noterat hans plats, hans skor, det faktum att han öppnade en bok men aldrig vände blad.

Inne i regionhuset väntade en blond man i grå kavaj som presenterade sig som Petter Ahlström, IT-chef. Han tog henne tre våningar ner. Trapporna luktade stillastående luft.

– Vi har försökt sköta det internt, sa han. – Det är lugnare så.

Hon noterade ordvalet i blocket utan att skriva ner det.

Serverrummet låg bakom två kortlås. Lukten var den vanliga: aluminium, kall plast, något torrt vid gränsen till metalliskt. Fläktarnas ljud var snarare en temperatur än ett ljud. Vid skärmväggen stod en kvinna i tjugofemårsåldern med hästsvansat hår.

– Sigrid, sa Petter. – Hon har loggarna.

Sigrid log inte. Hon vred bort en stol och vinkade Maya till en annan skärm.

Det var Cosmic. Det rullade larm i en oavbruten kedja: anslutningsfel, replikeringsfel, tidsstämpelförskjutningar mellan den lokala servern och den centrala loggdatabasen i Norrköping. Larmen hade gått sedan torsdag kväll och under sex timmar hade ingen sjuksköterska på Falu lasarett kunnat söka i en journal.

– Det är den sortens kollaps som politikerna nu vill tillsätta utredningar om, sa Petter. – Det vore skönt om någon utredning kom fram till något.

Maya nickade och drog till sig tangentbordet.

Hon hade läst SVT-artikeln på tåget. Läkarna krävde åtgärder, riksdagsmännen lovade en kommission. Det skulle bli en rapport, och rapporten skulle hänvisa till ramavtal, och rapporten skulle sedan läggas i en hög där sådana hamnade. Likadana texter hade hon läst från 2018, 2021, 2023.

– Visa mig autentiseringsloggarna, sa hon. – Servicekonton, rotanrop, allt mellan oktober och nu.

Sigrid hämtade en fil och drog upp den i notepad. Maya föredrog notepad framför grafiska gränssnitt. Ren text gick inte att putsa ifrån.

Filen var lång. Hon scrollade i tio minuter innan hon hittade det. Sedan såg hon det igen. Sedan en tredje gång.

Ett servicekonto med användarnamnet mlindq_sa. Rotbehörighet på alla noder i klustret. Skapat den 14 november 1995. Aldrig avaktiverat.

Åtta lyckade inloggningar de senaste fyrtioåtta timmarna.

Hon hörde sin egen andning i några sekunder. Sedan vände hon blocket och började anteckna. mlindq_sa. Hon skrev datumet och de åtta tidpunkterna under varandra. Hon skrev IP-blocket källan kom från, ett amerikanskt range registrerat på en operatör i Virginia. Hon skrev Mythos bredvid och drog ett streck mellan orden.

– Vad är det där? frågade Sigrid.

– Det är ett kontonamn, sa Maya. – Det användes av min far.

Sigrid stirrade på henne en sekund för länge, vände sig sedan mot skärmen igen som om hon inte hört.

På en liten tv i hörnet rullade en BBC-text om att amerikanska myndigheter trodde att president Trump sannolikt varit ett mål vid ett middagsskytte i Washington. Volymen var avstängd. Bilderna gick i loop, polisband mot mörka byggnader, någon som bars iväg. Maya såg på texten utan att läsa den. Världen utanför rummet kunde vänta.

Hon scrollade vidare. Servicekontot hade använts för att lyfta in en AI-modul i journalplattformen. Mythos-Helix-3.4, signerad av en leverantör hon inte kände igen, distribuerad via en CDN i Dublin. Modulen hade lov att läsa, skriva och radera journalposter över hela Region Dalarna.

– Det här är inte en del av Cosmic, sa hon.

– Inte officiellt, sa Sigrid. – Men det är installerat på samma servrar.

– Vem godkände det?

Sigrid tystnade. Petter Ahlström flyttade vikten från ena foten till den andra utan att komma närmare.

– Det är inte godkänt på det sättet, sa han.

– Men det är installerat.

– Det är installerat.

Det blev tyst en stund. Fläktarna fortsatte sitt arbete.

Dörren öppnades och en kvinna i femtioårsåldern kom in. Mörk dräkt, vitt hår klippt rakt ovanför axlarna. Hon presenterade sig kort: Elin Norén, ordförande i regionstyrelsen. Hon hade inte tagit av sig kappan.

– Jag förstår att MCF intresserar sig för våra driftsstörningar, sa hon. Tonen var mjuk, det fanns ingen mjukhet i den. – Vi har tillsatt en intern utredning. Det räcker. Externa granskningar förlänger bara nedkomsttider. Det är patienterna som lider.

– Det är en AI-modul med rotbehörighet i era patientjournaler, sa Maya. – Den ligger utanför era egna ramavtal.

– Den är en del av leverantörens uppdateringsstack, sa Norén. – Det har förvaltningen redan klargjort.

Maya såg på henne. Norén talade på samma sätt som de talade vars formuleringar kom uppifrån. Mall sju. Norén visste förmodligen inte själv vad hon skyddade.

– Tack, sa Maya. – Jag tar med mig loggarna.

– Loggarna stannar i Region Dalarna.

– Loggarna har redan synkroniserats till MCF:s rapportkanal, sa Maya. Det var inte sant ännu, men hon kunde göra det innan hon lämnade rummet.

Norén drog ut ett leende som inte nådde ögonen och gick.

Maya gjorde det hon hade sagt. Hon skickade hashvärden, tidsstämplar, ett urval av rader, krypterat med sin egen MCF-nyckel. Skicka-knappen blev grå en sekund och sedan grön. Hon såg den gröna pricken och lät den vara där en stund innan hon stängde fönstret.

Sedan gjorde hon något annat. Hon öppnade sin egen MCF-portal i en privat flik och loggade in från regionhusets gästnät. Hon ville se det utkast hon själv hade laddat upp från tåget, en oansenlig PM om Dalarnas Cosmic-status.

Filen var där. Den hade en versionshistorik. Versionerna var sex.

Hon hade laddat upp den en enda gång.

Den första versionen, hennes egen, kl. 09:11. De fem följande inom femton minuter, alla skrivna med samma tjänstekonto: mlindq_sa. Samma servicekonto som haft rotbehörighet i Region Dalarnas vårdskyddsplattform sedan november 1995 hade nu också skrivit i hennes utkast.

Samma två bokstäver. Hennes far. Hon själv. Mythos däremellan.

Hon ritade en cirkel runt sina initialer i blocket utan att tänka på det. Sedan en till runt faderns. Mellan dem lade hon ett tunt streck. Trettioett år emellan, samma sårbarhet, samma två tecken.

På skärmen blinkade en versionsetikett en sista gång och uppdaterades till version 7.

Hon hade inte rört tangenterna.