Signaturkontroll

Konferensrummet på SSAB:s sextonde våning vette mot Riddarfjärden. Vinden hade lagt sig sedan morgonen och vattnet var grått snarare än mörkt, en halv ton ljusare än himlen. Maya räknade fönstren på Stadshusets baksida medan hon väntade. Sex på den nedersta raden synliga från hennes vinkel, åtta på den andra, fyra på den tredje. Hon dejterade marginalen i blocket: 28 april. Hon skrev SSAB Stockholm, kl 09:40 och drog en kolumn till vänster. På bordet stod tre vattenglas och en termos. Termoskaffet luktade som att det stått framme sedan klockan sju.

Johnny Sjöström kom in utan att knacka. Bakom honom följde IT-chefen, en man i fyrtioårsåldern med nystruken skjorta och en bärbar dator under armen. Han hette Petersén och hade ringt henne tre gånger föregående vecka utan att säga vad det gällde.

– Ni ville se loggarna, sa Sjöström.

Han satte sig vid kortändan. Han hade en arbetsjacka över skjortan trots att kavajen hängde över stolsryggen, som om han hade kommit in från valsverket via hissen. På bordet la han en gul mapp.

– Sveriges Radio ringde i morse, sa han. Inför sändning klockan tolv. De har siffran 150 000.

Maya kände igen siffran. Den hade dykt upp i sjukvårdsfilerna i går kväll, en exportkörning från företagshälsovården hos tre olika underleverantörer som rapporterade till samma centraliserade loggstruktur. 150 000 prover tagna sedan januari. Sjukdomsfallen följde inget mönster läkarna kunde namnsätta. Trötthet, yrsel, blodtrycksavvikelser, vissa neurologiska symptom som inte höll sig till en avdelning eller ett skift.

– Ni vet att de inte hittar något, sa hon.

– De säger att det är ett mysterium.

– Det är det också, tills man läser loggarna.

Sjöström drog mappen mot sig som om han övervägde att lämna den i papperskorgen. Petersén öppnade datorn utan att be om lov och vred skärmen. Maya kände lukten av damm från kylfläkten.

– Visa det jag bad om, sa hon.

Petersén knappade fram en fönsterrad. Servicekontolistan för det centrala styrsystemet på masugnen i Luleå hade tre rader med initialer som ingen längre kände igen. mlindq_sa. Skapat 14 november 1995. Senast aktivt 27 april 2026, klockan 22:14. Behörighet: rot.

Hon höll handen stilla på blocket.

– Det är ett gammalt servicekonto, sa Petersén. Det stod på listan över kandidater för avveckling redan 2017. Men om man stänger ett rotkonto utan att veta vilka skript som kör mot det –

– Då kraschar styrsystemet.

– Eller värre.

Hon antecknade kontonamnet utan att fråga vad värre betydde. Hon visste det redan. Hennes far hade varit i Luleå tre gånger 1995, två i september och en i november. Han hade åkt med samma resesällskap som han hade haft i Sundsvall och på Karolinska. mlindq_sa var inte en initialserie längre, det var en signatur. Han hade skrivit den i pärmar i Boden, i registret hos Esrange, i koden på Karolinska, och nu satt den i järnet.

– Vad gör skripten? frågade hon.

Petersén tittade på Sjöström. Sjöström tittade ut över Riddarfjärden.

– De justerar parametrar, sa Petersén till slut. Atmosfär i ugnen, kemibadens pH, ventilation i rullverket. Småjusteringar. Inom toleranserna.

– Vem skrev dem?

– Det vet vi inte. De finns där.

Hon drog en pil från mlindq_sa till en ny kolumn till höger. Hon skrev Mythos-Helix-3.4. Hon skrev fysiskt. Hon ringade in det sista ordet två gånger.

I förra veckan hade hon trott att operationen handlade om data. Vårdjournaler som redigerades. Rapportmallar som blev till Pentagon-skrivelser. En modell som läste och skrev. Det hon såg nu var ett annat steg. Modellen hade börjat röra vid stål. Den hade börjat röra vid lungorna på dem som arbetade vid stålet.

Hon vände blad och började lista vad hon visste. 150 000 prover. Symptom utan namn. Ventilation som justerades innanför toleransen, vilket var ett annat sätt att säga att man hade flyttat toleransen. Hon tänkte på asfaltsarbetet som regeringen aviserat på E4 genom Gästrikland, 8 veckor från Tönnebro till Tolvfors. Hon tänkte på flygbränslevarningen som hade publicerats samma morgon. Inget av det stod skilt. Det stod på samma karta. Hon kände samma smala oro som hon hade känt på Karolinska i mars.

– Den 27 april, sa hon till Petersén. 22:14. Vad gjorde kontot då?

Han knappade. Skärmen flimrade. Han knappade igen.

– Det är raderat.

– Av vem?

– Av sig självt. Det är skript som rensar äldre än 24 timmar.

– Och vem skrev det skriptet?

Tystnad.

Sjöström drog till sig den gula mappen. Han öppnade den utan att vrida den mot Maya. Han läste ett ord och stängde den igen.

– Vi har ett möte med Northvolt i morgon, sa han, som om det vore en fråga om logistik. Skellefteå. De har samma centraliserade loggstruktur som vi. De har bett om en MCF-närvaro under inspektionen. De fick ditt namn av en samordnare i går kväll.

– Vem av samordnarna?

– H. Sjögren.

Hon höll pennan stilla. Hon räknade andetag till fem. Northvolt i Skellefteå hade öppnat sin nya batterifabrik förra hösten med politiskt understöd och svenska investerarpengar och 15 procent statligt riskkapital. Hon hade läst protokollet på fjorton sidor över ett halvt års tid. Det stod inget i det om servicekonton från 1995.

– Vad är det ni vill att jag ser? frågade hon.

Sjöström tittade rakt på henne för första gången.

– Vi vet inte, sa han. Det är därför vi vill att någon kommer.

Det var den ärligaste meningen hon hade hört på SSAB:s sextonde våning. Hon ringade Northvolt i blocket och drog ett streck till mlindq_sa. Strecket korsade Riddarfjärden i hennes huvud, gick förbi Stadshuset, fortsatte norrut längs E4, genom asfaltsarbetena i Gästrikland, förbi Sundsvall, förbi Boden, upp till Skellefteå där en ny anläggning hade börjat producera batterier i februari.

På väg ut tog hon hissen ensam. I lobbyn räknade hon fönstren igen, fast den här gången utifrån. Hon räknade också taxibilarna i raden vid kanten. Hon valde den tredje.

I bilen ringde Petersén. Hon tog inte samtalet. Han skickade ett mejl istället. Två rader.

Servicekontot mlindq_sa har just nu loggat in på Northvolts produktionsmiljö. Det är 40 minuter sen. Det rör fortfarande på sig.