Förbrukningsagenter

Vid Humlegårdsparkens nedre hörn fanns en uteservering där solen redan tagit över västra hälften av borden. En servitör drog ner markisen ett halvt varv. 21 grader och klar himmel, knappt en tröja på någon, och Stureplanstrafiken tjöt mot terrassen i den där hopplösa rytm som brukar säga att lördagen är på väg att bli kväll redan vid lunch. Folk åt sallad. Två kvinnor vid grannbordet skålade i något som såg ut som lemonad. En cyklist svor.

Maya satt med ryggen mot väggen. Hon hade valt platsen utan att tänka på det och insett valet först när hon redan satt. Hennes block låg upp och ner bredvid kaffekoppen.

Birger kom från Östra station. Han hade tagit morgontåget från Sundsvall, och man såg det på honom – jackan över ena armen, ett jämnt steg som inte hade någonstans särskilt att skynda till. Han satte sig och beställde en öl utan att titta på menyn.

– Varmt här, sa han.

– Folk är ute.

– Jag märker.

Servitören kom med ölen. Birger drack en mun och betraktade trafiken. Han log inte, men han var inte sammanbiten heller. Det var ett ansikte som hade åkt tåg i 6 timmar för att säga saker det inte ville säga i telefon.

– Berätta om Kustbevakningen, sa Maya.

– Det finns inget mer än det jag sa i går. Halverade söder om Bornholm, omdirigeringen kom från ett kommando man inte kan spåra på normalt sätt. Det är inte mitt bord men jag har kontakter som kunde se loggarna i 20 minuter innan någon skrev om dem.

– Skrev om dem.

– Justerade. Inte raderade.

Hon nickade.

– Det jag åkte ner för, sa han, är något annat.

Han ställde ner ölen.

– Det stod en Volvo utanför min lägenhet i Sundsvall i tre kvällar. Stockholmsregistrering. Inte parkerad så att den var i vägen. Bara där. Tisdag, onsdag, torsdag. Inte fredag.

Maya antecknade i blocket. Inte allt – bara registreringssiffran han nämnde sist, och bokstaven framför.

– Varför säger du det till mig först nu?

– För att jag ville se dig när jag sa det.

Hon tittade på honom. Han var lugn på det där sättet som bara folk som varit poliser tillräckligt länge är lugna – ett lugn som var en yrkesvana, inte en känsla.

– Du är observerad, sa hon.

– Jag är observerad nu. Jag var inte det före Trelleborg.

Det var då notisen kom på hennes telefon. Hon hade DN öppen sedan tidigare och artikeln om förbrukningsagenter låg kvar längst ner på skärmen. Hon hade redan läst den en gång på kvällen. Hon läste den igen nu, medan Birger drack av ölen och iakttog en kvinna som rastade en hund i parken.

Det stod ett citat halvvägs ner. Ett foto i utbyte mot pengar. Det var så det började för dem som rekryterades via sociala medier nu, sa rikspolisens talesperson. Ett uppdrag som verkade harmlöst. Ett konto som plötsligt stod 4 000 kronor rikare. Sedan ett uppdrag till. Förbrukningsagenter. Ordet låg lite för vältuggat i munnen, som om det hade översatts från ett annat språk där det inte heller passade.

Maya lät blicken stanna på citatet.

Hon hade inte fått 4 000 kronor på ett konto.

Hon hade fått en plats på en utbildning, sex år tidigare, som hon i efterhand inte längre kunde minnas att hon faktiskt hade sökt. Hon hade fått ett jobb på MCF som hade kommit som ett samtal från en personalhandläggare hon aldrig såg igen. Hon hade fått en chef som verkade ha läst hennes dokument innan hon skrivit dem. Hon hade fått ett servicekonto i ett system där hennes fars initialer redan låg sedan 1995.

Hennes hand låg på telefonens kant. Hon vände den ett halvt varv.

– Vad läser du? sa Birger.

– Ingenting.

Han väntade ut det. Det var hans gåva som kollega: han fyllde inte ut tystnaden bara för att den blev obekväm. Han drack av ölen igen.

På bordet bredvid satt en kvinna med en laptop framför sig och en hopfälld linnejacka på stolens rygg. Hon hade lyssnat med vänster halvans uppmärksamhet en stund nu utan att låtsas. Maya hade noterat det utan att se på henne.

Notisen från France 24 trillade in över DN-fliken. Sydkoreanskt fartyg. Hormuz. Explosion and fire. Texten på engelska, sedan en svensk översättning från TT som dök upp 3 minuter senare.

Birger lutade sig fram över bordet och läste mot mobilen utan att röra den.

– Då kommer MCF kräva lägesrapport på måndag, sa han. Energiberedskap, hamnberedskap, sårbarhetsanalys. Det vanliga.

– Den är skriven.

Han tittade upp.

– Sedan när?

– Sedan i fredags.

Han sa ingenting. Det räckte att han inte sa något. De hade haft den här sortens tystnad fyra gånger på 2 veckor nu, och varje gång var den lite mer information än sist.

På radion inne på caféet sa en röst på P1 något om en ukrainsk drönarattack mot Moskva. Ordet drönare nådde ut till terrassen. Maya tänkte på Boreals byggplats i Gällivare i precis så lång tid som det tog för Birger att ta nästa klunk öl. Sedan släppte hon det.

– Trump drar tillbaka trupper, sa Birger. EU säger att det kom som en överraskning.

– Det kom inte som en överraskning för någon som lyssnat sedan november.

– Nej.

– Europa ska ta eget ansvar för säkerheten nu.

Han ryckte på axlarna. Inte avfärdande – snarare som en man som hade hört formuleringen tidigare och inte hittat något att göra med den.

– Sverige har aldrig haft eget ansvar, sa Maya.

Han drack ölen.

Cafébruset fyllde pausen. Det var inget han kunde svara på, och han försökte inte heller.

Kvinnan vid grannbordet stängde sin laptop. Hon var i fyrtioårsåldern, kortklippt, en bricka över linnejackan som var en presskort men inte vinklat så att det syntes vems. Hon sköt undan stolen lätt och rörde sig som någon som hade suttit länge nog för att ha bestämt sig.

Hon stannade vid Mayas bord.

– Förlåt, sa hon. Jag hörde att ni pratade om Hormuz.

– Vi pratade om vädret, sa Maya.

Kvinnan log – inte överraskat, snarare som om hon haft det svaret med i förväg.

– Klara Sundh. Jag skriver om säkerhetspolitisk infrastruktur. Frilans, men jag publicerar mest hos Filter och ETC just nu.

Hon lade ett visitkort på bordet. Vit kartong, svart text, en mejladress utan logotyp.

– Om ni någonsin vill prata om vad ni egentligen pratar om, sa hon.

Sedan gick hon. Birger tittade efter henne tills hon försvann mot Sturegatan.

– Hon hörde inte vädret, sa han.

– Nej.

Maya tog visitkortet. Hon vände det. Baksidan var tom. Hon lade ner det igen, en bit från koppen, ungefär där en sockerförpackning hade legat innan servitören tagit den.

– Jag fick ett samtal i morse, sa hon. 08:03. H. Sjögren. Inget ärende. Han sa att han hade tänkt på en formulering i min fredagsrapport och ville stämma av. Det tog en minut och 40 sekunder.

– Och?

– 5 minuter tidigare hade jag sökt på förbrukningsagenter på jobbtelefonen.

Birger ställde ifrån sig glaset utan att dricka. Han sa ingenting på en stund. En sjuksköterska som passerade gatan stannade och knöt om sin sko.

– Är H. Sjögren din handler eller din chef? sa han till slut.

Hon tittade på honom.

– Spelar det någon roll?

– Det är min fråga till dig, sa han. Jag vill veta om du tycker att det spelar någon roll.

Hon svarade inte. Hon plockade upp blocket och vände det rätt. Gårdagens anteckning låg överst, hennes egen handstil, med pennan tryckt lite för hårt i sista bokstaven: 1995 – 2026. mlindq_sa.

Under den skrev hon ett nytt ord.

handler?

Hon ritade ett frågetecken och lät det vara stort.

Birger läste utan att luta sig fram. Sedan flyttade han blicken till visitkortet på bordet.

Hon tog upp det. Vände det igen, även om hon redan visste att baksidan var tom. Lade ner det.

Sedan plockade hon upp det och stoppade det i blockets bakre flik, mellan pärmen och första sidan, där hon brukade samla de saker hon ännu inte hade bestämt sig för.

Solen hade kommit fram över hela terrassen nu. Servitören drog ner markisen ett halvt varv till.