1998

Söndagskvällen hade lagt sig över Bondegatan på det där sättet som bara senvår i Stockholm gör – ljuset orkade inte hela vägen ner i gränden, men det fanns kvar uppe vid taken, en tunn grå ton som drogs över ventilationskuporna och skorstenarna som ingen längre använde. 9 grader, vinden som slog mjukt mot fönsterblecket, en mulen söndag som inte hade ansträngt sig för att märkas. Inifrån köket gick radion på låg volym. Det var en av de program där en uppläsare läser texter rakt upp och en gäst kommenterar utan att säga något.

Maya satt på golvet i vardagsrummet med papperen runt sig.

Hon hade valt golvet utan att tänka på det. Soffbordet var för smalt. Köket var inte aktuellt ikväll – det var där hon arbetade i veckorna och något i henne var trött på den platsen. På golvet kunde hon lägga ut allt samtidigt. Block, fotokopior, två kuvert, tre olika pennor. Hon hade ritat upp en kolumn till vänster, en till höger och ett mellanrum mellan dem som inte var tomt, bara obestämt än så länge.

Vänster kolumn: 1995. Höger kolumn: 2026. Mellanrummet var allt däremellan.

Hon skrev korta saker. Inga meningar. Trelleborg, mellanhand, Port Klang. Servicekonto, mlindq_sa. Mythos. Fartyg, manifest. Sedan på höger sida: Min rapport, redan skriven. Welcome-mejl. Birger, Volvo, tre kvällar. Mellanrummet fyllde hon med pilar.

Det var inte alltid pilarna pekade åt det håll hon hade tänkt.

Hon stannade vid söndagskvällen som fungerar ungefär som långa bilresor: hjärnan får inget annat att göra än att gå tillbaka. Sjögrens samtal från lördagsmorgonen kom åter i 5-minutersintervaller. Klockan 08:03. Hon hade sökt på förbrukningsagenter på jobbtelefonen 07:58. 5 minuter. Det fanns ett antal sätt det kunde vara en slump. Hon hade inte hittat något övertygande sätt än.

Hon ritade ett streck mellan jobbtelefon och Sjögren och satte ett frågetecken i marginalen. Det var en av pilarna som inte var en pil.

Hon plockade upp telefonen, öppnade SVT av gammal vana och lät den ladda om. Ovanifrån låg en notis från eftermiddagen. Blinda Helenas oro om larmet går. Hon tryckte på den. Reportaget var en serie uttalanden från en kvinna i Falun som heter Helena Fridlund. Helena var blind. Helena visste inte hur hon skulle ta sig till skyddsrummet om det civila larmet gick. Beroende av omgivningen till 100 procent, stod det. Det fanns ett foto av henne med en kopp kaffe i handen.

Maya läste reportaget två gånger.

Hon visste vilka skyddsrum som låg saboterade i Gällivare. Hon hade sett listorna. Hon visste inte vilka som låg saboterade i Falun, men hon visste att man inte kunde anta något om saken, för det var ungefär den typ av geografi operationen valde.

Hon lade undan telefonen.

Hon skrev ingenting i blocket.

Det var en ny rörelse. Hon brukade skriva. Den här gången gjorde hon inte det, och hon märkte att hon inte gjorde det och bestämde sig för att lägga märke till den exakta tystnaden istället. Det fanns saker hon hade börjat hålla utanför pappret för att pappret kunde läsas. Helena i Falun var en av dem. Det dök upp en känsla i bröstet som hon inte tog tag i, och som hon inte heller släppte.

Radion sa något om Trump, något om trupper. Hon lyssnade inte aktivt. Europa skulle ta ansvar för sin egen säkerhet. Det var någon talesperson från EU-kommissionen som sa att utspelet var en överraskning, men just det ordet, överraskning, lät redan oprecist innan det kom ut. Hon plockade upp ett annat tidningsklipp ur högen och bytte ämne i huvudet.

Storforsen. Norrbotten. Hon hade läst det tidigare på dagen. En biolog från Länsstyrelsen sa att grävningarna i naturreservatet kunde ha förstört laxens lekområde. Rättsvidrigt, sa biologen. Hon stannade vid det ordet. Det fanns något i kombinationen Norrbotten och grävning utan tillstånd som ville hänga upp sig i blocket utan att hon kunde säga varför.

Hon skrev i marginalen: tillstånd – vem?

Inget mer. Hon visste inte vad det betydde än, men det fick stå.

Hon sköt ett par papper åt sidan och hittade telefonen. Det var redan halv åtta, vilket var sent på en söndag, men hennes mor brukade vara uppe till tio. Hennes mor hade ringt redan fyra gånger den här veckan. Maya hade missat tre.

Hon ringde.

– Maja, sa hennes mor på andra ringningen, som om hon hade suttit med telefonen i handen, vilket hon förmodligen hade gjort.

– Hej, mamma.

– Det är så lugnt här idag. Vinden låg ner runt fyra. Jag har gått med Lasse.

Lasse var grannens hund. Modern hade börjat gå med Lasse på tisdagar och söndagar för ungefär ett år sedan, och det hade blivit en av de få saker i hennes vecka som inte hade legat fast i samma mönster sedan 1990-talet.

– Bra, sa Maya.

– Holm har sålt bilen. Jag tror jag berättade det.

– Nej.

– En tysk köpte den. Han kom upp och hämtade den i fredags. Det var en Volvo, du vet, den röda.

– Jag minns den.

– Jag har inget bättre att berätta.

– Det är okej, sa Maya.

Modern andades en sekund. Det var inte tystnad, det var bara den där stunden där hon valde mellan tre möjliga saker att säga.

– Jag har sorterat papper hela helgen.

Maya stelnade utan att låta det höras.

– Vilka papper?

– Pappas grejer. Jag tänkte att jag måste börja någonstans. Det är så mycket gamla intyg. Jag hittade en ÖCB-kalender från 1996. De hade en sån där spiralbindning, du vet.

Maya lät pennan falla mot blocket. Hon såg den ramla i sidled och stanna mot kanten på ett av kuverten. Hon plockade inte upp den.

– Mamma.

– Ja.

– När slutade pappa egentligen?

– 1998. Det vet du.

– Han slutade på våren det året, eller hur.

– Nej, hösten. Han ville sluta året innan men de sa nej.

Maya satt rakt.

– Vad menar du.

– 1997. Han sa det till mig vid jul. Han hade lagt fram det till sin chef i november och fått ett samtal i december att de behövde honom kvar ett år till. Det var ett kontrakt han var bunden till. Det var inget konstigt med det, det var bara så projektet var organiserat. Du visste väl det.

– Nej, sa Maya. Det visste jag inte.

– Jaha. Jag trodde du visste det. Jag trodde det hade kommit fram någon gång.

– Det har inte kommit fram.

– Det är inte en hemlighet, Maja. Det var inte en hemlighet då heller. Det var bara en av de där sakerna man inte pratar om.

Maya hörde sin mor ta en klunk av något, kaffe troligen, även om klockan var fel för det. Det var en av de saker modern hade gjort i 30 år, druckit kvällskaffe utan att kunna förklara det.

– Vem var det som sa nej, frågade Maya.

– Jag minns inte namnet. Det var hans chef från det amerikanska projektet. Han hade en bokstav före efternamnet. Han ringde upp pappa hemma. Det var den enda gången jag tror jag tog luren.

– Hans chef.

– Ja. Han ville sluta, Maja. Men de sa nej.

Modern sa det sakligt. Det fanns ingen vikt i hennes röst, det var en upplysning om en sak som varit avgjord länge.

De pratade en minut till. Modern berättade om grannens katt som hade börjat sova på trappavsatsen. Modern frågade om Maya hade ätit. Maya sa att hon hade. De lade på som de alltid lade på, utan slut, bara en glidning.

Maya satt kvar med telefonen i handen i det grå ljuset från fönstret.

På radion sa någon att ett möte i Bryssel hade flyttats fram. Hon hörde inte vilket.

Hon plockade upp pennan. Hon gick tillbaka till mellanrummet mellan de två kolumnerna, det som inte var tomt utan obestämt, och skrev där det fanns plats. Inte i någon kolumn. I luften mellan dem.

1998. Inte frivilligt.

Hon såg på meningen. Hon ritade en tunn cirkel runt 1998 utan att tänka på det.

Längre ner på sidan, med flera radmellanrum, skrev hon ett enda ord och satte ett frågetecken efter:

Jag?

Radion gick över i ett musikinslag. Det var något stillsamt. Hon orkade inte resa sig för att höja eller stänga av. Lägenheten gick mot natt utan att hon tänt en lampa.