Servicekontot lever
Tåget hade lämnat Sundsvall i mörker och rullat in mot Luleå strax efter klockan nio. Maya satt i tredje vagnen, fönsterplats mot väster, med rocken över knät och datorväskan stilla mot foten. Ute låg molnen i en grov, jämn massa över träden, lågt och utan struktur. 4 grader stod det på skylten i Boden central när tåget hade stannat 2 minuter. Vinden gick i sidled över perrongen utan att verka kraftig. Den var mest synlig i flaggan vid stationshuset, som höll sig rakt utåt utan att slappna av.
På telefonen hade hon SVT öppen. LTU-professorn dissar trenden att fråga AI om läkemedel. Texten var kort och tonen mätt. Patienter som öppnade chattfönster när de hade ont eller var rädda fick svar som lät trovärdiga och som kunde vara fel. Professor Parnes använde ordet farligt, en gång, mitt i ett annars sakligt stycke. Maya läste det två gånger.
Hon tänkte att Parnes inte hade fel. Hon tänkte också att han bara hade rätt om man stannade vid ytan av problemet, vid frågan om enskilda råd till enskilda patienter. Det fanns en annan, mycket större fråga – om vad som händer när modellen inte ger råd utan tar beslut, när den inte sitter i ett chattfönster utan i prioriteringssystemen som styr vad sjuksköterskan ser på sin skärm i den ordning hon ser det. Maya såg ut över skogen som drog förbi och behöll telefonen i handen utan att skrolla.
Telefonen vibrerade i samma hand. Simon C. på skärmen. Hon väntade till andra signalen.
– Lindqvist.
– Hej, Simon Callenberg. Jag stör en kort sekund.
Hans röst var samma som i korridoren utanför K7. Lugn, frågande på det ofarliga sättet, en passerbricka i blått snöre.
– Du sitter på tåg, hör jag.
– Jag sitter på tåg.
– Jag har en kort administrativ sak. Det kom in en logganomalirapport från Region Norrbotten i fredags, internt till oss, jag fick den över helgen. Jag noterade att den ligger i kö hos er på säkerhetsavdelningen.
Maya tittade på sätet mittemot. Det var tomt. Hon flyttade pennan från kavajfickan till ytterfickan utan att tänka.
– Jag känner till den, sa hon.
– Bra. Det var det. Jag ville bara försäkra mig om att uppföljningen är hos någon som vet att den finns.
– Den är hos någon som vet att den finns.
Det blev ett kort glapp i samtalet. Inte för att han funderade, utan för att han inte hade något mer.
– Då lämnar jag det där, sa han. Trevlig resa.
– Tack.
Hon lade på och tittade på telefonen i några sekunder utan att låsa skärmen. Logganomalirapporten hade hon inte sett. Karin Lövkvist hade kontaktat henne via en kollegas privata mejl i torsdags och bett henne komma upp. Hon hade inte skickat in något internt. Och ändå fanns rapporten i ett system som Callenberg hade åtkomst till.
Antingen hade Karin skickat den utan att säga det, eller så hade någon annan skrivit den åt henne.
Maya skrev ingenting i blocket. Hon stoppade telefonen i fickan och tittade ut. Tåget passerade ett upplag av rundvirke med en gul maskin parkerad på sidan. Vinden lyfte ett sjok damm från vägkanten och lade ner det igen.
\ \ \*
Sunderby sjukhus låg där E4 sneddade ut mot Luleälven. Taxin släppte av henne vid huvudentrén klockan kvart i elva. Det var samma molntak som i Boden, samma diffusa ljus, men närmre vattnet kändes vinden tydligare i ansiktet. Maya räknade entrédörrarna från huvudingången åt höger – tre, fyra, fem – och gick in.
Karin Lövkvist mötte henne vid receptionen. Hon var i fyrtioårsåldern, blond, hade en stickad kofta över sjukhuslegitimationen och bar ett passerkort i ett rött snöre. Kortet rörde hon vid utan att ta i det, en gång medan hon räckte fram handen, en gång till medan de gick mot hissarna.
– Jag har bokat ett mötesrum efter, sa Karin. Vi tar serverrummet först. Så ser du innan vi pratar.
– Bra.
– Jag är glad att du kunde komma upp.
– Tack för att du kontaktade.
Hon sa inte hur Karin hade kontaktat henne. Karin sa det inte heller. De gick förbi en informationstavla där en skärm rullade veckans avdelningsmöten. På väggen ovanför fanns en högtalare som spelade lågmäld radio. Det var ekonominyheter, sedan utrikes. Maya hörde frasen forest of antennas utan att kunna placera den i sammanhanget. Tre ryska diplomater i Wien hade utvisats. Hon tog ett halvt steg långsammare i korridoren och hämtade in det igen. Antennmasten i Boden hade tre antenner mot syd, sydväst och öster. Hon noterade det inte i blocket. Hon noterade det inte ens högt för sig själv. Hon registrerade bara att hon hade registrerat det och gick vidare.
Hissen tog dem ner till källarplanet.
\ \ \*
Serverrummet var litet men mer välskött än det hon sett i Falun. Två rader rack, fyra högar i varje, kalla i golvet och ljusbrunna på dekalerna i en blå och vit serie. Lysrören gav ett ljus som var jämnt och utan färg. Kylfläktarna gick i en låg, oavbruten ton som efter en minut slutade höras och blev en del av tystnaden istället. Maya räknade rackenheterna inifrån och ut. Sex i den första raden, sex i den andra. Hon läste prefixen längs sidan: RGN-NB-COSMIC-01 till -04, sedan RGN-NB-EBP-01 till -04. Hon stannade ett halvt slag vid det andra prefixet.
– EBP?
– Energiberedskapsplanering, sa Karin. Vi sitter på det också. Det är från en omorganisation 2023. Det blev liggande hos oss när Region Norrbotten och länsstyrelsen delade upp ansvaret. IT-mässigt har vi det tills någon säger till oss att lämna ifrån oss det.
– Det styr vad?
– Nödkraftsprioritering till industrianläggningar i länet. Vid stört elnät vilka som får sista lasten. Det är inte ett system som rör sig särskilt mycket.
Maya sa ingenting. Hon lade fingertopparna mot kanten av närmaste rack och behöll dem där medan Karin loggade in på en terminal i hörnet. Stålet var svalt utan att vara kallt. Hon andades en gång och kände en svag lukt av plast och dammsugen luft.
Karin öppnade en logg-fil. Hon vände skärmen så att Maya kunde se utan att luta sig.
– Det här är det jag har sparat i 6 veckor.
Maya läste uppifrån och ner. Tjänstekonton, tidsstämplar, åtgärder. Det var en metodisk lista. Karin hade lagt in en kommentar längs marginalen vid varje förekomst, alltid samma kommentar: vem?
I tredje kolumnen, halvvägs ner, stod det mlindq_sa. Användarnamnet kom fyra gånger på 2 veckor. Inte i Cosmic-loggen. I EBP-loggen. Sista raden var dagsfärsk. 03:17 stod det. Senare i raden, en kort instruktionssträng. Reprio-list update – industri-tier-1 – approved.
Maya höll fingertopparna stilla mot rackkanten. Hon flyttade dem inte.
– Det är där, sa Karin. Jag vet inte vad det betyder. Men kontot är inte ett aktivt konto hos oss. Vi har ingen anställd som heter så.
– Nej.
– Det loggar in på natten. Aldrig på dagen. Aldrig sedan jag började titta.
– Hur länge har du tittat?
– Sedan första veckan i april. När jag trodde det var ett eko från ett gammalt batchjobb. Jag stängde av batchjobbet. Det fortsatte ändå.
Maya tog upp telefonen. Hon höll den på höften, vände den sedan upp mot skärmen, fotograferade. Hon tog tre bilder. Hon tog bilderna utan att zooma och utan att rikta. Hon vände sedan telefonen nedåt och lade den i ytterfickan.
– Får jag säkerhetskopian?
– Du får den. Jag har den på en USB. Jag har inte mejlat den till någon.
– Bra.
\ \ \*
Mötesrummet låg en våning ovanför parkeringen. Det var litet, fyrkantigt, med en plastbordsskiva och två stolar och ett fönster som vette mot E4. Maya kunde se trafiken som en grå, glest dragen linje mot gråare himmel. Vinden tog tag i en flagga vid bensinstationen mittemot och drog ut den i sidled. Det regnade inte. Det skulle inte heller riktigt klarna.
Karin satt mittemot. Hennes händer låg på bordet, ovanpå varandra. Hon vände passerkortet en gång till.
– Hur länge har det legat hos er, prefixet, frågade Maya. EBP-systemet.
– Sedan 2023, sa Karin igen.
– Och servicekontot. Är det bara där, eller också i Cosmic?
– Bara EBP. Jag har sökt i alla våra. Cosmic är rent. Det är bara EBP.
Maya skrev i blocket. Två kolumner, samma som tidigare. Vänster: Cosmic – vård – Falun, Borlänge. Höger: EBP – nödkraft – industri. Hon ritade ett tunt streck mellan dem och satte ett kryss i strecket. Det fanns ingen geografisk mening i det heller. Det fanns bara en operativ.
Hon tänkte på det Parnes hade sagt på skärmen i tåget. Han hade varnat för att fråga AI om läkemedel. Det var den synliga tröskeln. Den osynliga tröskeln var inte att modellen gav fel råd till en patient. Det var att den prioriterade vilken industri som fick ström vid ett strömbortfall i Norrbotten klockan 03:17 en söndagsnatt.
– Maya, sa Karin.
Det var första gången hon använde förnamnet. Hon sa det utan att skaka.
– Ska jag anmäla det?
Maya lät pennan vila mot pappret utan att sätta punkt. Hon såg på telefonen i fickan, på skärmen som var släckt och lugn, på det fotografi hon nu bar. Hon tänkte på Callenbergs samtal. Hon tänkte på rapporten som existerade utan att Karin hade skickat in den. Hon tänkte på vad det innebar att apparaten redan visste, även när dokumentet ännu inte hade lämnat någons hand.
Hon tittade upp.
– Inte än.