Leverantörens varning

Tåget gick söderut genom ett landskap som ännu inte hade bestämt sig för våren. Skogen stod halvljus, en remsa snö låg kvar i diken där solen aldrig fick fäste, och himlen hade den färg av tunt mjölkglas som man får över norra Norrland i början av maj. Maya satt vid fönsterplatsen i tredje vagnen. Hon hade köpt kaffe i restaurangvagnen och inte druckit det. USB-stickan låg i jackfickan mot bröstet. Hon kände den varje gång hon ändrade ställning.

I knät låg telefonen. Hon hade öppnat DN-appen någonstans norr om Bastuträsk, läst den första rubriken om Cosmic och stängt skärmen. Sedan öppnat den igen.

Cosmic-leverantörens varning – för problem med det egna journalsystemet. Hon läste underrubriken två gånger. Leverantören hade skickat ett internt varningsbrev till regionerna ett år innan driftsättning. Tonen var torr, formuleringen typisk för sådana brev: man rekommenderade att se över vissa moduler innan driftsättning, man påpekade att vissa avvikelser i loggstrukturen kunde få konsekvenser i skalproduktion. Regionerna hade kvitterat och fortsatt enligt plan.

I texten längre ned stod ett ärende-ID. Format med snedstreck och en avdelningskod, levererat till en chef vid MCF:s IT-säkerhetsenhet. Maya kände igen formatet. Hon hade sett en rad som började på samma sätt på Tobias Grenmarks skärm i april. Hon hade inte tänkt på den då, mer än att den såg lik ut alla andra rader.

Hon tog upp blocket och skrev formatet av minne. Sedan stoppade hon ner det igen.

Det var inte slarv. Det var hon övertygad om nu. Det var samma logik som hade hållit servicekontot mlindq_sa vid liv i 31 år: man stänger inte av det som fungerar, oavsett vad fungerar betyder. Brevet från leverantören hade fungerat. Det hade kvitterats, arkiverats och sedan inte stoppat någonting.

Telefonen vibrerade. Birger.

– Den stod där igen, sa han utan inledning. – Samma registrering. Annan förare.

– Vilken i ordningen?

– Fyra. Tre tidigare, samma skylt, tre olika personer bakom ratten. Jag har börjat skriva upp dem. Det är inte privat.

Maya såg ut genom fönstret. En vattendrag passerade, en låg bro, ett stillastående grävaggregat på en sankäng.

– Jag är på tåget.

– Söder eller norr?

– Söder.

Han andades in. Han brukade andas in när han ville säga något och bestämde sig för att låta bli.

– Okej, sa han. – Jag hör av mig.

Hon lade på.

Tåget gick in i Sundsvall klockan halv elva. Hon stod inte upp. Stadens silhuett kom emot fönstret med sina pappersbruksstöveltäckta horisonter, kranen vid hamnen, en grå ridå över Storsjön som kunde vara dimma eller dis eller bara väder. Sundsvall i blåst. Hon satt kvar och tänkte. När konduktören gick förbi sa hon ingenting. När tåget rörde sig igen reste hon sig och gick mot dörrarna och steg av i Härnösand. Det hade varit hennes beslut sedan Timrå. Hon hade bara behövt veta att hon kunde stå upp och göra det utan att det krävde mer än det krävde.

· · ·

Perrongen i Härnösand var nästan tom. En kall blåst kom från fjärden, 10 grader kanske, knappt mer, vinden gav lufttemperaturen ett extra steg neråt. Hon räknade lyktstolparna från trappan till stationshusets vänstra gavel. Sju, sedan en åttonde som lutade en aning. Hon noterade det utan att tänka på det och började gå mot Storgatan.

Lägenheten låg på fjärde våningen i ett hus från sextiotalet med fasad i ljus puts som hade åldrats ojämnt. Maya ringde på utan att meddela. Det dröjde en stund. Sedan öppnade dörren.

– Du är inte på jobbet, sa modern.

– Jag hade en lucka.

Gun såg på henne. Hon hade samma blick som i telefon, samma sätt att låta sina ord vänta tills man trodde att de skulle komma och sedan låta dem komma ändå.

– Kom in, sa hon. – Jag har kaffe.

Lägenheten var som Maya mindes den, fast tystare. Kartongerna stod längs väggen i vardagsrummet, sex stycken, två av dem öppnade, en hopknuten med snörstump. Radion stod på i köket på låg volym, hon hörde en kvinnoröst säga något om en paus i Hormuz, om framsteg i förhandlingar, om att USA hade beslutat att hålla styrkorna utanför sundet i avvaktan på ytterligare samtal. Maya hörde det utan att kommentera. Hon räknade fönsterglasen i rutan mot bakgården, fyra på höjden, två på bredden, åtta totalt. Detsamma som i barndomslägenheten i Sundsvall. Hon förstod att hon hade memorerat det rummet utan att veta om det.

– Sätt dig, sa Gun. – Kaffet är från i morse men jag värmer.

– Det räcker som det är.

De satt mittemot varandra vid köksbordet. Gun hade en mugg som luktade ljummet kaffe och socker. Vid fönstret hängde en gardin som hade tvättats för många gånger.

– Pensionen, sa Gun utan att Maya hade frågat. – Och strömnotan. Den är inte rolig.

– Vill du jag tittar?

– Nej. Det är inte därför du kom.

Maya svarade inte direkt. Hon tog en klunk vatten ur glaset bredvid muggen.

– Jag tänkte på pappret du nämnde i söndags, sa hon.

Gun nickade. Hon nickade som hon alltid hade gjort, en gång till mer än man förväntade sig.

– Jag har sorterat lite till. Det finns mer än jag mindes. Vissa saker har jag inte rört sedan vi flyttade hit.

– Visar du mig?

– Du måste vara försiktig med en av dem. Den är från fel decennium.

Hon sa det utan tyngd. Maya hörde det ändå.

· · ·

De satt på golvet i vardagsrummet, modern på en stoppad pall, Maya på knä framför kartongen som var märkt med MIKAEL/KONTOR i tjock blyerts. Det var inte faderns handstil. Det var Guns, från en eftermiddag i mitten av nittiotalet då hon hade packat hans saker när han bytte rum hemma.

Innehållet var inte sorterat. Tidningsurklipp om kraftledningar. Tre numrerade pärmar utan etiketter. Ett konvolut med fotografier från en arbetsresa till Härjedalen 1996. En sammanvikt karta över norra Sverige med pennstreck som följde älvar. Två kvartalsrapporter från ÖCB. En mapp i vinrött kartong som Maya inte hade sett tidigare.

Gun lyfte upp en blå plastficka.

– Det här är något jag tänkt fråga dig om, sa hon. – Det kom ett brev hem i april 1999. Jag minns det för att det var blått, och eftersom det såg ut som reklam kastade jag det. Det fanns ett bolagsnamn på det. Jag minns inte vilket. Men det var inte svenskt.

– Vad gjorde du med kuvertet?

– Kastade. Jag sa det. Men din far frågade efter det 2 dagar senare. Han frågade lugnt, men han frågade två gånger.

Maya tog upp pennan. Hon höll den stilla mot blocket. Hon skrev inte. Hon hade hört faderns namn i moderns röst utan att modern hade sagt det.

· · ·

Den vinröda mappen låg under den sammanvikta kartan. Maya plockade upp den med två fingrar i bindningen som hon hade lärt sig på arkivet. På framsidan stod ett bolagsnamn hon inte kände igen. Inte en svensk firma. Inte heller en hon hade sett under aprils gränsvärden av Pentagon-leverantörer. Något äldre, något torrare. Under bolagsnamnet stod en adress i Washington D.C., en gata hon inte kunde placera, ett postnummer som började med två nollor. Någon hade strukit under adressen med blyerts. Trycket var lätt men jämnt. Det var faderns handstil. Hon kände igen lutningen i strecket, samma sätt han skrev sina egna initialer.

Innehållet i mappen var två maskinskrivna sidor, ett kopierat formulär och en handskriven anteckning på ett rutigt block. Inget CM/OPS-format. Inget hon kände igen.

I köket pratade radion vidare. Personuppgifter om 2 000 studenter vid Försvarshögskolan kunde ha läckt via en plattform som hette Canvas. Maya hörde det utan att lyfta blicken.

– Vad är det? frågade Gun från pallen.

– Gammalt, sa Maya. – Inget jag känner igen.

Hon fotograferade mappen utan att zooma. Tre bilder, snabbt, kameraskyddet av med en finger. Sedan stoppade hon tillbaka mappen exakt där den hade legat och vände sig mot modern.

– Du har gjort ett bra jobb med att sortera, sa hon.

Gun ryckte lätt på axlarna.

– Det är inget jag känner mig hemma med. Jag visste så lite om hans arbete mot slutet. Han talade mindre och mindre. Jag trodde det var slitningar.

– Det kanske var det också.

– Kanske.

De drack kaffe i tystnad. Radion sänkte volymen utan att någon hade rört den, sedan höjde den sig igen. Klockan hade hunnit bli tre när Maya tog jackan och USB-stickan kände hon mot bröstet på vägen ut.

– Du säger till om du kommer fram, sa Gun.

– Jag säger till.

· · ·

Tåget söderut gick femton i fyra. Maya satt vid fönstret i tredje vagnen. Hon tog upp blocket och skrev bolagsnamnet i marginalen. Hon satte ett frågetecken efter det och en cirkel runt frågetecknet. Sedan ritade hon ett tunt streck från bolagsnamnet ner till sidans nedre kant där hon inte hade skrivit något ännu. På den raden skrev hon ett enda ord. Washington. Hon understrakade det inte. Hon lät blyertsen vila på sista bokstaven.

Genom fönstret såg hon att havet utanför Härnösand låg blygrått i en blåst som kanske var 12 sekundmeter, kanske 15. Det var inte hennes uppgift att avgöra. Det var någon annans system som mätte det.

Hon stoppade pennan i blocket utan att stänga det.