Registret

Vid tjugo över tolv lämnade Maya MCF utan att ta hissen. Hon gick trapporna ner till entrén för att slippa hälsa på någon i hisspegeln och valde dörren mot Klarabergsviadukten istället för den mot innergården. Det var 12 grader ute, växlande moln, en vind som kom snett från väster och bar med sig den dovda lukten av asfalt som hade hunnit värmas en eftermiddag men inte två. Hon böjde av in på Sveavägen och gick norrut i en takt som inte var brådskande. Den som ville följa henne fick följa henne i ljus.

Telefonen vibrerade i fickan vid Hötorget. Hon lyfte upp den utan att stanna. Ett kort meddelande från Britt.

tre till hämtades igår. avvecklade samarbetsprojekt 93–99. inget mer

Maya läste det två gånger medan trafikljuset slog över. Sedan tog hon en skärmbild, raderade meddelandet ur tråden och stoppade tillbaka telefonen i fickan utan att svara. Det fanns inget att svara. Britt visste att hon visste. Den ekonomiska delen av samtalet var avklarad.

Hon räknade trafikljusen på vägen upp. Fyra fram till Tegnérgatan, två till. Vid det fjärde stannade hon en gång till på rött, och en vit Volvo i den högra filen rullade förbi utan att hon hann läsa registreringsskylten. Det betydde ingenting. Det betydde antagligen ingenting.

· · ·

Stadsbiblioteket låg som det alltid hade legat: en hög oxidröd cylinder mot en himmel som inte hade bestämt sig. Hon gick in genom huvudentrén och tog av sig handskarna. Inne i foajén stod en platt-tv ovanför informationen och rullade ljudlös text. Säger emot Trump. Tror att förhandlingarna kört fast. En förbipasserande äldre man läste utan att stanna, ryckte lite på axlarna och fortsatte mot tidningsrummet. Världen lyssnade söderut idag. Det var till hennes fördel.

Hon gick uppför trappan till den runda salen. Ljuset där inne var vad det alltid var i Asplunds rotunda – jämnt, oklart, som om ingen tid på dygnet riktigt ägde det. Hon valde den publika dataterminalen längst bort från ingången, mellan en kvinna i gröna stövlar som scrollade på sin telefon och en gammal man som läste något på polska och förde stum dialog med sidan han hade framför sig. Maya satte blocket mot låret, plockade fram en blyertspenna ur innerfickan och loggade in på terminalen med ett tillfälligt biblioteksnummer hon hade sparat på en gul lapp i plånboken.

Hon skrev in bolagsnamnet från den vinröda mappen i sökrutan på företagsregistret. Tre träffar. Den första var den hon ville ha.

Inkorporerat i delstaten Delaware, mars 1995. Upplöst september 2003 efter kongressgranskning.

Hon antecknade årtalen i blocket. 1995–2003. Åtta år. Hon ritade ett streck mellan dem och en parantes runt strecket. I bolagets sammanfattning fanns en kort verksamhetsbeskrivning som hade översatts maskinellt och blivit lite gummiartad i kanterna: energisystem-beredskap, internationellt samarbete, infrastrukturanalys. Tre ord som kunde betyda allt och därför betydde det de var avsedda att dölja. Hon kände igen tonen. Det var samma ton som hade sänt hennes far till Härjedalen i oktober 1996 för att fotografera kraftledningar.

Hon skrev in bolagsnamnet i en separat söktjänst för amerikansk pressbevakning. Sex träffar på de första tre sidorna. En recension av en branschkonferens i Houston 2001. Två rutinartade notiser om förändringar i styrelsen. En kort artikel från Reuters från oktober 2003 om en kongressgranskning av delstatskontrakt där bolaget figurerade som en av flera entreprenörer som inte hade redovisat sin utländska kundbas. Maya öppnade Reuters-klippet i ett nytt fönster och läste det långsamt.

Det var inte själva granskningen som var intressant. Det var citatet längst ner. Bolagets siste VD hade lämnat ett kort skriftligt uttalande till kommittén, läst upp av en assistent eftersom han inte hade infunnit sig personligen. Namnet stavades med två efternamn, ett mellannamn som inte var inkortat. Det var den sortens fullständighet som dyker upp när någon vill att ett namn ska gå att hitta igen om femton år.

Hon skrev av namnet i blocket. Hon underströk det inte. Hon lät pennan ligga kvar i bokstaven y i slutet av efternamnet medan hon stirrade på skärmen och försökte minnas om hon hade sett namnet förut.

Det var i det ögonblicket telefonen vibrerade igen.

· · ·

Hon tog samtalet i trappan utanför läsesalen. Det var ett okänt nummer som började med 060. Sundsvall.

– Maya, sa rösten.

Hon kände igen den utan att ha hört den sedan april. Lugnt, lågmält, en aning högre när han väntade på att hon skulle svara.

– Gunnar.

– Är du där du kan prata?

– En trappa. Ja.

Det blev tyst på linjen några sekunder. Hon hörde att han andades på det sätt som äldre människor andas i telefon, lite för nära mikrofonen, lite för medvetet om att tystnaden räknades.

– Det har gått runt i nätverket att du frågar, sa han. – Två gamla ÖCB-killar ringde mig den här veckan. Inte i tjänsten. Privat. Den ena hade fått veta från sin svägerska att din mor hade sortering på pålet hemma.

Maya stod i trappan och betraktade en sprucken kakelplatta vid foten av räcket. Härnösand. Britt. Hela det glesa nätet av människor som hade jobbat i samma kåkar för trettio år sedan och fortfarande, mot all rimlighet, ringde varandra när någon rörde vid kanten av deras gemensamma minne.

– Jag är inte hemma hos henne nu, sa Maya. – Jag är i Stockholm.

– Jag vet. Det är därför jag ringer just nu. Det jag inte sa i april.

Hon väntade.

– Jag hörde din far säga ett namn en gång. På tåget hem från en avdelningssyn 1997. Vi satt mittemot varandra i en kupé och han talade i telefon med någon. Mycket kort samtal. Han sa namnet på den han pratade med när han la på. Inte högt. Som om han talade med sig själv. Jag tänkte inte på det då.

– Säger du det nu?

– Jag ska säga det nu.

Han sa namnet. Han sa det utan att stava det och utan att förklara det, som om han hade övat på meningen ensam i köket på morgonen och inte ville pruta på leveransen. Maya behövde inte be honom upprepa.

Det var samma namn som låg uppslaget på terminalen en trappa upp.

Gunnar fortsatte innan hon hann svara. Rösten var stadig men hängde inte längre kvar i slutet av meningarna.

– 1999 i mars fick jag ett vykort. Det var inte avsänt från Sverige. Det var poststämplat någonstans i Maryland, tror jag, men jag minns inte exakt. Avsändarrutan var tom. Det stod ett namn på framsidan, samma namn jag nyss sa, och en rad till. Tack för senast. Vi ses inte mer. På svenska. Jag kastade det utan att läsa det noggrannare. Jag tänkte att det var ett dåligt skämt från någon på centralen.

– Var det det?

– Nej. Jag har förstått det nu. Jag ångrar att jag inte sparade det.

Det blev tyst igen. En ung kvinna passerade i trappan, log artigt mot Maya och fortsatte upp. Maya nickade tillbaka utan att uppfatta ansiktet.

– Var det ett namn på en person eller ett bolag? frågade hon.

– En person. En man. Det är en sak till.

– Säg den.

– Säg inte att jag har ringt dig. Inte ens åt Britt. Det är inte säkert för någon av er om det är någon som lyssnar på dig nu.

– Det är någon som lyssnar på mig nu, Gunnar.

Han skrattade kort. Det var inte ett skratt utan en utandning som hade hittat fel form.

– Då vet du det redan. Hör av dig om du behöver, Maya. Jag har inte mer att erbjuda än det jag just sa, men jag har det.

Han la på utan att vänta på svar. Maya stod kvar i trappan en kort stund och såg hur ljuset från ett fönster mot Sveavägen rörde sig snett över kakelplattan i takt med att ett moln drog förbi. Det var en sådan stockholmsmaj som inte bestämde sig: en vind på 11 km/h från väster, något vatten i luften som inte föll, en sol som var närvarande och frånvarande på en gång. Hon räknade sex steg upp till dörren.

· · ·

Tillbaka vid terminalen satte hon sig i exakt samma position som hon hade lämnat den. Den polske mannen var borta. Kvinnan i gröna stövlar lutade huvudet mot väggen och sov med telefonen i handen.

Maya tömde sökrutan och skrev in namnet Gunnar hade gett henne. Hon tryckte enter.

Första träffen var Reuters-klippet hon redan hade öppet i nästa flik. Andra var en kort biografisk notis från en branschorganisation, daterad 2002, där namnet förekom som styrelseledamot i tre olika energirelaterade entiteter. Hon noterade dem för senare.

Tredje träffen var ett mejl.

Hon förstod inte direkt vad hon såg. Mejlet hade en blå rubrik och en domän hon kände igen så väl att hon till en början läste den som dekoration. mcfgov.se. Det var hennes egen inkorg. Sökmotorn hade matchat eftersom hon var inloggad mot sin egen MCF-konton via en bakgrundstjänst som hon inte ens hade förstått att hon hade kvar aktiv på den publika terminalen från ett tidigare biblioteksbesök, kanske för att hon hade haft jobbtelefonens hotspot uppe en gång i februari.

Mejlet låg där i listan som vilket annat. Avsändaren var en partneravdelning på MCF som administrerade nya externa samarbeten. Ämnesraden var rutinartad, närmast vänlig.

Välkomnande av ny samarbetspartner.

Bifogat fanns en organisationsbeskrivning i pdf och en standardiserad sekretessrutin på två sidor. Mejlet hade skickats för 3 veckor sedan. Hon hade öppnat det, det stod i läs-statusen, och svarat med en standardfras på en rad: Tack, noterat, återkommer vid behov.

Längst ner i mejlet, under hälsningsfrasen från partneravdelningen, stod kontaktpersonens fullständiga namn. Med två efternamn. Mellannamn som inte var inkortat.

Det var samma namn som låg i Reuters-klippet från 2003.

Det var samma namn som Gunnar Holmberg hade hört på en tågkupé 1997.

Maya satt med högerhanden på musen utan att rulla. Hon räknade till fem. Det var inte en chock som slog. Det var något som lade sig ner i henne med samma stillsamma jämnhet som ljuset i rotundan, som om informationen hade kommit dit innan hon själv kom dit och bara hade väntat på att hon skulle hitta den rätta sökrutan.

I bakgrunden, från foajéns tv, hörde hon en nyhetsuppläsare läsa på engelska i någons telefon några platser ifrån. Hon hörde frasen utan att se skärmen. Europe is an incubator for terrorism. Den föll i rummet utan vikt och utan eko, som något som hade blivit sagt så många gånger att det hade förlorat sin förmåga att överraska.

I blocket, på raden under namnet, skrev hon en enda mening med blyertsen så lätt att den knappt syntes mot det rutiga pappret. De har skickat honom till mig.

Hon stoppade pennan i blockets spiral utan att stänga det. Hon stängde inte heller fliken med mejlet. Hon ville se hur länge det stod kvar.